Patrick Wingren

10 inlägg

Samhällsaktiv musiker.

“Men det står ju att…”

Inlägg

Något om den för mig besynnerliga uppfattningen att en text alltid kan läsas rakt av, objektivt, för vad den är.

Låt oss ta två korta meningar:

“Goliat var en stor man. Mahatma Gandhi var en stor man.”

Hur vi läser texten kommer att bero på vår förförståelse. Låt oss definiera förförståelse som den kunskap vi har, och kunskap här inte som något entydigt positivt utan som de fakta vi känner till, de subjektiva insikter vi menar oss ha, och de egna fördomar vi bär på.

Texttolkningen kommer att kunna ha en förvånansvärt stor variation, redan i fallet med två korta meningar. Några möjligheter:

————

“- Både Goliat och Gandhi var storväxta män.”

Här lämnar förförståelsen en hel del övrigt att önska. Ingen som känner till hur Gandhis kropp var byggd tolkar texten så här. Textläsaren tyr sig också automatiskt till den allra enklaste definitionen av “stor” – på grund av okunskap om annan innebörd, eller på grund av personlig preferens.

Det här är en av de få tolkningar som med hjälp av fakta kan bevisas vara felaktig. Nu blir det värre:

————

“- Både Goliat och Gandhi var framstående och betydande män.“

Den här tolkningen kan göras med eller utan hänvisning till moral, och det beror på vad tolkaren menar. Vilket oundvikligen för med sig att vi själva sekundärtolkar vad tolkaren menar, på basen av vår egen förförståelse.

Någon av oss kan hålla med tolkningen – båda var ryktbara personer som hade klar inverkan på historiska händelseförlopp.
En annan kan motsätta sig tolkningen på moralisk basis, kombinerad med förförståelse av orden tolkaren använder – Goliat var inte framstående, eftersom han var en skrävlande jätte som mycket generande fälldes av en herdepojkes slungade sten.

Eller (fortsättningsvis moraliskt) – Gandhi var inte framstående. De ändamål som tilläts helga medel i frihetskampen kan ifrågasättas, eftersom han själv verkar ha varit beredd att segregera i egna led redan innan självständigheten uppnåtts, eller eftersom hans förhållande till sex enligt Indiens första premiärminister Nehru var “avvikande och onormalt.”
En tredje kan invända mot tolkningen genom att avfärda Goliat som historisk person: han har inte existerat, så han kan rationellt sett inte ha varit varken framstående eller betydande.
Varpå en fjärde kan invända att det inte spelar någon egentlig roll om Goliat verkligen existerat eller inte: berättelsen är stark, har format generationer, och Goliat – vare sig som fysisk person eller som idé – har varit framstående och betydande.

————

“- Män, män, män… att ställa dessa två meningar efter varandra visar på ursprunglig och pågående framställning av mannen som ideal, och kvinnan som förminskad.”

Det som den här tolkningen har gemensamt med alla övriga är att förförståelsen färgar uppfattningen om författarens avsikter med de två meningarna. Det är enklast för de flesta att se fenomenet här, eftersom många – igen, på basen av egen förförståelse – upplever att tolkningen läser in lite väl mycket i två meningar.

Att många sekundärtolkar så gör absolut inte primärtolkningen på något sätt mindre värd; att uppfatta att “någon läser in lite väl mycket” är högst subjektivt och är en följd av att ens egen förförståelse krockar med en annans.

Det tål att upprepas – ingendera parten känner till författarens intentioner, och det är ett stort misstag att tro att ens egen tolkning är den automatiskt givna medan någon annans är “för mycket”, “krampaktig”, “konstruerad”, osv.

————

Så hur kan vi över huvud taget veta vad någon menar när någon skriver eller säger något?

Bra fråga, och den är på intet sätt ny – den har sysselsatt människan länge.

Det vi kan göra är att försöka hitta kontext (“con” = tillsammans, med, “textere” = att väva… ungefär “det som väver samman”). Det är möjligt, nödvändigt och, till viss del, farligt.

I fallet ovanför (“Goliat var en stor man. Mahatma Gandhi var en stor man”) krävs, förutom ett grundläggande grepp om svenska språket, en viss kunskap om de personer som nämns, i det här fallet då alltså historisk (allmän)kunskap.

Faran med kunskap är att man kan komma att uppfatta den kunskap man själv innehar som högre stående, och/eller tillräcklig. Kunskap är neutral.

Har man det behövliga greppet om svenska språket och om historien så är risken stor att man medvetet eller undermedvetet ser en sådan tolkning som den mest naturliga och den enda rätta.

Det här är ungefär lika bedrägligt som att tolka text utan behövlig kunskap. Notera de två fallgroparna:

Om genustolkningen här ovanför (“män, män, män”) görs utan tillräcklig insikt i svenska språket (olika betydelser av “stor”) och utan tillräcklig historisk kunskap om personerna (Goliat och Gandhi) så görs den per okunnig automatik och blir en mindre intressant tolkning, eftersom den inte känner alternativen. Den står inte i kontrast till något, bänder inte emot något, och blir därför platt och grund.
Om tolkning baserad på insikt i svenska språket och historia automatiskt ger en “riktig tolkning” så är det s.a.s inte författaren som skriver, utan den som tolkar. Det är också platt och grunt.

Överdriven betoning av kontext är också farligt. Paradoxalt nog står en text för sig själv.

Det är något vi till stor del slarvat bort i västvärlden; det att något kan betyda många olika saker samtidigt, det som den judiska traditionen beskriver som att betrakta en diamant från många olika vinklar, se ljuset reflekteras på olika sätt.

Vår rationalitet är viktig, och ändå ofta så himla torftig.

Samtidigt är jag tacksam över att vi har förstått detta: Vem som säger något kan bilda kontext (förklara varför någon säger något), men det som sägs ska inte försvaras eller förkastas på grund av vem som säger det.

Ett påstående (dvs ett argument) står på egna ben. Följande är ett stort misstag:

Person A: – Jorden är rund (typ… åtminstone nästan rund.)
Person B: – Nej, den är platt.
A: – Du kan kolla det enkelt om du vill. När solen just “har gått ner” i havet och du inte längre ser den, spring upp på en kulle så ser du lite av solen igen. Eller res en bit ner på södra halvklotet och kolla stjärnhimlen och jämför med vår här i norr.
B: – Nej, det stämmer inte. Du är ingen vetenskapsman.

Sen kan person A fortsätta med matematik och fysik, men inga argument godtas, även när argumenten varken är mer eller mindre sanna än om de vore uttalade av en rymdforskare.

Hur jag själv läser de två meningarna? Som att Goliat var storväxt, och Gandhi framstående och betydande, skrivet i en lek med ord. Det är min omedelbara tolkning, baserat på min förförståelse. Det är rikt när någon annan läser annat och väcker min nyfikenhet.

// Patrick Wingren

En kort studie i skuldbeläggning

Inlägg

Föreställ er en belgisk professor på semester i Tyskland. I en stad professorn besöker demonstrerar ett tusental högerextremister på gatan.

Åtminstone lika många motdemonstranter är på plats, men det undgår professorn som betraktar högerextremisterna utan att släppa dem med blicken.

Hemkommen till den lilla staden Raeren i östra Belgien kontaktar professorn Grenz-Echo, den enda tyskspråkiga dagstidningen i landet. Tidningen beslutar att göra ett reportage där professorn får komma till tals.

Professorn beskriver sina upplevelser i Tyskland, och konstaterar att det faktum att sådana demonstrationer är tillåtna lägger en grund för tyskar att lära sig hur de ska bete sig – det skolar tyskar att i tidig ålder bli nazister, och genom att tiga skolas övriga européer i att förtryckas av tyskarna.

Reaktionerna hos läsarna är häftiga. En del blir ledsna, en del blir arga – så till den grad att ett antal säger upp sin prenumeration. En del går åt både professorn och tidningen i hårda ordalag.

Andra reagerar på det de upplever som absurt med mörk ironi – sätter upp foton på sociala medier där de sitter och dricker öl i trädgården iklädda brunskjortor, höjande sina händer i nazisthälsning. Bildtexterna är satiriska: “Titta vad vårt hemland har gjort med oss!”, “tyskar är och kommer att förbli tyskar”, osv.

Några dagar senare följer en redaktör upp artikeln i en ledartext. Redaktören skriver att belgientyskar som sätter upp sådana foton och bildtexter är ett klart bevis på att artikeln behövs, att det är viktigt att det underliggande fenomenet lyfts fram i ljuset. Tyskar har en benägenhet att bli nazister, övriga européer bör skyddas. Redaktören tycker också att det är helt förkastligt att någon har mage nog att reagera genom att säga upp sin prenumeration.

Nuvarande och tidigare redaktörer på tidningen delar ivrigt ledaren på sociala medier, i stöd för resonemanget. En del politiker och andra samhällsaktiva gör en snabb u-sväng – meddelar att de först tyckte artikeln var bisarr, men att de kommit på bättre tankar efter att ledaren lyft fram sådana helt oförsvarbara reaktioner.

Exemplet ovanför är fiktivt. Den som vill bekanta sig med ett faktiskt och lokalt exempel som gör exakt samma ologiska tolkning av orsak och verkan kan studera hur ÖT hanterat en springa i en badhytt i Kållby.

// Patrick Wingren

Liten spricka blottar stora attityder

Inlägg

Sofie Stara följer inte helt oväntat upp ÖT:s artikel om sprickan i badhytten i Kållby (18.7.2019) i sin ledartext i dagens tidning (ÖT 23.7.2019.) Hon försöker sig på två saker samtidigt: 1) att motivera varför ÖT skriver om detta, 2) att motivera vad ÖT skriver om detta.

Kombinationen given är det föga överraskande att hon inte lyckas så värst bra. Man kan dock vid första genomläsningen lockas att uppfatta det motsatta. Det beror på två olika saker.

För det första är Sofies hantering av det svenska språket helt ok, och hon vet också hur man vädjar till känslor.

För det andra framför hon en mängd premisser (låt oss säga förutsatta antaganden) som påminner tillräckligt mycket om verkligheten för att de undermedvetet ska kunna komma att antas som sanna. Hennes logiska argumentation, baserad på dessa premisser, är tillräckligt bra för att läsaren skall kunna uppfatta hennes resonemang som hållbart.

Problemet borde vara uppenbart. Om hennes premisser inte återspeglar verkligheten så rasar hennes argumentation ihop. Och det är precis vad som sker.

Det hela börjar något dåligt för Sofie. Redan det inledande stycket bär på det första av en rad verklighetsliknande antaganden.

“Artikeln om att en spricka i en badhytt i Kållby gjort att flickor känt obehag för att byta om väckte starka reaktioner i sociala medier.”

På sätt och vis sant, men konstaterandet saknar den viktigaste aspekten. Det är knappast det att flickor känt obehag för att byta om som väckt starka reaktioner, utan hur artikeln är upplagd.

Varför blir då reaktionerna starka? För att många känner på sig att någonting är fel med artikeln, utan att kunna sätta fingret på exakt vad. Det gör människor frustrerade, och frustrationen tar sig uttryck på många olika sätt.

Utan tvivel är en del av reaktionerna mindre lyckade, och det är klokt att inte falla i fällan att försöka rättfärdiga allt det som sagts och skrivits. Samtidigt är det viktigt att förstå vad en reaktion är.

Den som har svarat på e-post i ett engelskt gränssnitt har sett att rubriken får tillägget “Re:” som prefix.

“Re” härleds till “åter”, “tillbaka”, “angående”.
“Aktion” härleds till “att göra”, “att handla.”

En reaktion är en följd av en tidigare aktion. Reaktioner bör inte analyseras separata för sig, utan i förhållande till det som utlöser reaktionen.

De massiva reaktionerna borde mana till eftertanke, men i stället för att ta ett steg tillbaka och reflektera över varför reaktionerna blev som de blev, så stiger Sofie fram och attackerar reaktionerna.

Sofie talar i ledaren om arrogans. Förutom att hon lyckas undgå att se att hennes eget språk på flera ställen är arrogant, till och med barnsligt, så ser hon inte heller att konstruktion av en ledartext utgående från egenhändigt fastslagna premisser – självklara för en själv och därmed givet självklara för andra – är arrogans i något av sin värsta form.

Efter det inledande stycket följer en mängd text som de allra flesta bör kunna skriva under: det “som alltid varit så här” är nytt för barn av vår tid, vuxnas barndom är förfluten medan barnens är här och nu. Sofie fortsätter:

“Därför är det aktuellt att skriva om det när någon vill lyfta upp saken till diskussion.

Speciellt om vuxna inte tycker det är något att göra väsen av. Det blottar en oerhört arrogant attityd, både mot flickor och pojkar och barn över huvud taget (och ett visst forskarförakt, i alla fall gällande vissa discipliner).“

Här övergår Sofie till sitt tudelade uppdrag som redaktör och feminist, och tvingas på grund av detta att kämpa för att uppnå verbal styrfart genom slutet av passagen.

I den sista meningen vill hon – i en slags helgardering inför fortsättningen – behandla könen jämställt så till den milda grad att hon talar om “flickor och pojkar och barn över huvud taget.”, samtidigt som hon subtilt vill plantera idén om forskarförakt med betoning på vissa discipliner.

Innan dess försvarar hon ÖT. Problemet är åter en gång att hon inte förstår varför läsare reagerar som de gör. De flesta av oss läsare tycker inte att det “inte är något att göra väsen av”, vi tycker att artikeln väsnas på ett märkligt sätt.

Det här kommer som tidigare nämnt ut i mer eller mindre lyckad form på sociala medier, men att detta sker som en konsekvens av en mindre lyckad artikel är något Sofie i sin dubbla roll verkar vara blind för.

Sofie verkar klokt nog registrera att hon tappade fart, och går i stycket som följer tillbaka till mera säkra kort. Vädjande till känslor skriver hon om att vuxna har en skyldighet att bära barns röst, och alla lär vi nicka medhållande där.

Sen bär det av på riktigt.

“I förlängningen handlar det också, precis som det sägs i artikeln, om att inte vänja flickor vid att utsatthet är något de helt enkelt måste acceptera eftersom de är flickor. Och inte vänja pojkar vid att olämpligt beteende inte spelar någon roll eftersom de är pojkar. Men hallå – det borde rimligtvis inte vara en nyhet som slår ner som en bomb för någon vid det här laget.”

Men hallå, Sofie – är du alldeles säker på att det är det här som det handlar om?

Riktigt lustigt blir det hela i och med att den artikel Sofie refererar till redan misslyckas så kapitalt; den kritiserar stereotyper samtidigt som den förbluffande aningslöst planterar sådana i spekulativ jord.

Med bara ena ögat öppet, refererande till artikeln, fortsätter Sofie (Stara) att bevattna dessa stereotyper. Flickor ska inte vänjas att bli utsatta. Pojkar ska inte vänjas att bete sig olämpligt. Sånt ska vi inte acceptera.

Och nu när pedalerna trampas ned i färd över dikeskanten ut på åkern fortsätter Sofie utan att stanna.

“En annan aspekt som tycks sticka en del i ögonen var att mamman som påtalade sprickan i badhytten, Sofie Strandén-Backa, helt enkelt gjorde sitt jobb som forskare och problematiserade det lilla triviala hålet i ett större sammanhang.”

Det är knappast det som sticker i ögonen, och inte heller att sprickan som förmodligen var en springa nu blivit ett trivialt hål. Det handlar mera om hur dåligt Sofie Strandén-Backa lyckades.

Både forskar-Sofie och redaktör-Sofie ligger – åtminstone på basen av uttalanden i den här frågan – decennier efter sin tid.

Vare sig vi är genusvetare eller inte kan vi knappast ha undgått den skiftning som inletts – utvecklingen går mot att i stigande grad värna om individens integritet sådan som hen är.

Inte som han eller hon.

Alla vuxna som tillåter sig att minnas vet att det är långt ifrån självklart att det är bekvämt för alla att byta om i en grupp barn av samma fysiska kön som en själv. Långt ifrån alla flickor är bekväma med att byta om bland andra flickor. Långt ifrån alla pojkar är bekväma med att byta om bland andra pojkar.

Och inte är det heller självklart som kvinna bland andra kvinnor, eller som man bland andra män. Som barn kastar man försiktiga blickar till höger och vänster för att jämföra sig med andra, och det beteendet upphör oftast inte i vuxen ålder.

Kanske, troligtvis, är den fysiska könsgränsen fortsättningsvis den största vattendelaren. Den är enklast att definiera, och tradition spelar också in. Men varför vill en del forskare och opinionsbildare låsa gränsdragningen just där, även om normativa gränser logiskt sett alltid måste kunna vara dynamiska i ett samhälle under ständig utveckling?

För att de vill polarisera. De vill ha ett vi och ett de, tillhöra en grupp som aktiverar sig mot dessa andra.

Feminismen av idag är, som snart sagt varje rörelse med år på nacken, splittrad nästan bortom definition. Jämför med kristendomen. Att meddela att man är feminist är ungefär lika beskrivande som att meddela att man är kristen – det säger något om någon typ av grundval, men det hela är mycket vagt. Och särskilt besvärligt blir det ifall det mesta man gör talar emot sådana grundläggande principer man per definition borde värna om.

Men hallå – finns det bakåtsträvande feminister?

Jodå, kolla artikeln och ledaren. Sofie (Stara) har helt rätt när hon konstaterar att det för barn i vår tid inte finns något “som alltid varit så här.” Flickor av idag växer inte upp under de omständigheter som rådde när någondera Sofie var ung. Ändå verkar de båda sträva efter att flickor av idag ska växa upp som en slags samhällskorrigerad version av dem själva.

Det är omöjligt, titta bara på den successivt utvidgade definition av genus som redan i detta nu trasar sönder indelningen i han och hon. Huruvida det är bra och önskvärt är en fråga för sig; att så sker är däremot ingen fråga alls.

Vidare är det inte rättvist mot unga flickor, de ska inte styras att växa upp som endera Sofie kunde ha gjort. Och inte är det heller rättvist mot unga pojkar att slå fast att de är sådana som man retroaktivt bestämt att pojkar var under ens egen uppväxt.

Att generaliserande och fördomsfullt använda barn som schackpjäser i ett socialt spel är totalt oförsvarbart.

Det naturliga vore att någon som förväntas – eller ger sken av att – vara mycket väl förtrogen med dagens genusproblematik går direkt går över till att argumentera för individuella, könsneutrala badhytter, något som är vanligt ute i världen.

Men icke: här ska springor tätas, så att inte pojkar (“de som inte bör vänja sig vid olämpligt beteende”) ohämmat ska kunna kika på flickor (“de som inte bör vänja sig vid utsatthet”.)

Ur led är tiden. Lyckligtvis utgör röster som de här idag en minoritet, även om de genom att höja sin röst försöker kompensera att leden skingras. De flesta kvinnor skriver inte under en stagnerad polarisering (“oss kvinnor mot er män”.) Så alldeles hopplöst är det inte, trots allt.

// Patrick Wingren

Subjektiv analys av badhyttsreportaget i ÖT 18.7.2019

Inlägg

Ursprungligen skrivet som en kommentar i diskussionen på min FB-sida (18.7.2019)

Eftersom det kastas tändvätska in i diskussionen alldeles oavsett var det kan tänkas brinna (om alls) så gör jag här en subjektiv och dissekerande analys av den berörda artikeln.

Reportaget är skrivet av Linda Forth, och i texten citeras två personer: Sofie Strandén-Backa, doktor i folkloristik och forskare, och Pedersöre kommuns fastighetsvärd Andreas Forsman.

Here we go:

========

“Den anspråkslösa sprickan ligger på en alldeles perfekt kikhöjd. Fastän glappet är endast omkring en centimeter brett ser man hela omklädningsrummet genom det.

– Man kanske kan tycka att det inte är så farligt att det går att kika in i flickornas omklädningsrum, men jag ser det som en del av en större problematik. Flickorna lär sig att de får stå ut med att bli påtittade och att pojkar beter sig så här, säger Sofie Strandén-Backa, doktor i folkloristik och forskare.”

KOMMENTAR: Utgångsläget är alltså att flickor blir påtittade och att pojkar tittar. Många, unga som vuxna, har erfarenhet av tittande i båda riktningar. Redan här läggs aningslöst grunden för ett ensidigt beteendemönster som framstår som självklart för Strandén-Backa, och som kommer att genomsyra resten av reportaget med god hjälp av ÖT:s journalist.

“Efter första simskoledagen berättade Strandén-Backas dotter att hon inte tycker om att byta om i badhytten, eftersom pojkarna smygtittar från sitt omklädningsrum. Enligt Strandén-Backa sade dottern att hon påtalat obehaget för simläraren.

Strandén-Backa lade ingen större vikt vid detaljen innan hon följande dag kom in i badhytten och råkade höra småflickorna diskutera hur de ska försöka få slut på smygtittandet. Planen var att tejpa för sprickan eller spika ett bräde över den.

– På det här sättet skolas flickor in i snedvridna och stereotypa könsroller. Att inte åtgärda en så här enkel sak är inte schysst mot flickorna.

Strandén-Backa frågade simläraren vem som bär ansvaret för badstranden och fick till svar att det är Pedersöre kommun. Flera gånger har simläraren också varit i kontakt med kommunen angående saker som behövts åtgärdas på badstranden.”

KOMMENTAR: Vad är det som riskerar att skola in både flickor och pojkar (inte enbart flickor, som Strandén-Backa enögt påstår) i snedvridna och stereotypa könsroller? Vad är det som inte är schysst mot flickor och pojkar? En springa i väggen.

Jag håller fullständigt med om att en så här enkel sak borde åtgärdas. ÖT och Strandén-Backa har dock betydligt mera ambitiösa planer än så. Meningen om att simläraren varit i kontakt med kommunen är troligtvis medvetet vag (spekulerande journalistik). Eftersom det inte kan ha varit angående själva springorna, varför nämns tidigare kontakt med kommunen här?

Märk också Strandén-Backas initiala respons på dotterns obehag, och fortsätt att läsa nedan.

“Som folklorist studerar Strandén-Backa normer och underliggande värderingar och hon ser det som sin uppgift att synliggöra strukturella problem utgående från till synes triviala detaljer. Hon ser allvarligt på att vuxna sänder ut signaler som får barn att tro att det inte lönar sig att säga ifrån när något inte känns bra. När småflickor berättar om ett problem anser hon att vuxna inte har rätt att avfärda det men en axelryckning.

KOMMENTAR: Strandén-Backa har en uppgift, bra så. Men ser hon allvarligt på att vuxna sänder ut signaler som får barn att tro att det inte lönar sig att säga ifrån när något inte känns bra? Hennes egen dotter sade en dag tidigare att hon inte tycker om att byta om i badhytten, eftersom pojkarna smygtittar.

Vid den detaljen lade hon ingen större vikt – innan hon bedrev empirisk forskning och själv stegade in i badhytten nästa dag. Det här bör kanske då läsas som att hon ser allvarligt på sitt eget trivialiserande av dotterns första impuls, men jag betvivlar att tanken nått så långt hos varken artikelförfattare eller intervjuobjekt.

“– Sprickan mellan bräderna är subtil. Det viktiga är att flickor känner att de tas på allvar och att de känner att de får vara i fred med sin kropp. Nu lär flickorna sig att de är objekt som ska tittas på, att de inte kan värja sig och inte får vara ifred för det andra könets blickar.”

KOMMENTAR: lustig svenska. Texten betyder att springan mellan bräderna är mycket liten. Jag antar att det är själva fenomenet med sprickan som skall vara subtil här. Är det ett direktcitat så kan det också vara alldeles lysande flerdimensionellt formulerat, i så fall lyfter jag på hatten för levande användning av språket.

Men… det viktiga är inte att flickor “känner att de tas på allvar och att det känner att de får vara i fred med sin kropp.”

Det viktiga är att barnen, oavsett kön, känner så.

Om något är det barnen, inte bara flickorna, som riskerar att objektifieras och inte få vara ifred för det andra könets blickar. Men Strandén-Backa tittar fortfarande bara med ett öga, eftersom hon hittat ett konkret exempel som understryker hennes confirmation bias. Man kunde säga att forskningsunderlaget är något magert här.

“I simskolegruppen på Kållby simstrand handlar det varken om prepubertala pojkar eller hormonstinna tonårskillar, utan om småpojkar. Strandén-Backa är förundrad över att gluttandet är intressant i en så tidig ålder.

– Pojkar lärs tidigt hur en ‘riktig’ pojke och en ‘riktig’ man ska bete sig. Enligt det rådande kulturella mönstret ska de intressera sig för flickors nakna kroppar. Snarare borde både pojkar och flickor lära sig respektera andra människor.”

KOMMENTAR: den sista meningen är inte svår att hålla med om. Men sen…

Den som inte minns hur nyfiken man som barn var på hur andra såg ut – särskilt det motsatta könet, men också andra barn av det egna könet – har förmodligen välsignats (alternativt drabbats) av dåligt minne. Det finns inget förunderligt med det. Som barn – och som vuxen – jämför man sig med andra, av samma eller motsatt kön, oavsett sexuell läggning. Det är inget som slår på först i puberteten eller i vuxen ålder.

“Strandén-Backa understryker att långt ifrån alla pojkar och män beter sig på ett olämpligt sätt. Däremot anser hon att man inte får låta en konstruktion i en byggnad underlätta ett olämpligt beteende.”

KOMMENTAR: Jag håller med, så länge vi fortsättningsvis accepterar tvåvägstrafik i frågan. En kompletterande åsikt kunde vara att understryka att långt ifrån alla flickor och kvinnor beter sig på ett lämpligt sätt. Att både pojkar/flickor och män/kvinnor beter sig både lämpligt och olämpligt är en självklarhet för alla som går genom livet med båda ögonen öppna.

Sen till badhyttskonstruktionen då, själva hjärtat i reportaget. Jag anser som Strandén-Backa, och konstaterar att det hade varit väldigt enkelt att åtgärda hela grundproblematiken gällande badhytten.

“Sprickan har funnits i väggen ända sedan badhytten byggdes. I killarnas omklädningsrum avslöjar skåror i väggen misslyckade försök att förstora den redan befintliga sprickan.”

KOMMENTAR: Dramatiskt värre. Sprickan ligger på perfekt kikhöjd, och det finns skåror i väggen som vittnar om att mycket vill ha mer. Det här är en passagé som får mig att tro att jag i misstag vänt blad och nu läser sommarföljetongen i samma tidning.

“ÖT/VBL ringer upp Pedersöre kommuns fastighetsvärd Andreas Forsman. Han känner inte till sprickan i badhytten.

– Bra att problemet kommer till min kännedom, så att vi kan åtgärda det, säger han.

Redan den här veckan lovar Forsman att kolla upp hur springan bäst kan åtgärdas.”

KOMMENTAR: Nu går vi plötsligt till handling, efter att ha problematiserat så in i norden. Det här är en av de lustigare passagerna i texten. ÖT/VBL agerar tredje statsmakt och åstadkommer mycket konkret samhällsförändring. Spoiler: brädor kommer att spikas upp (om detta berättar ett uppföljande reportage i ÖT mycket detaljrikt.)

“Sofie Strandén-Backa frågar sig på vilken sida brädlappen ska spikas upp: i flickornas eller pojkarnas omklädningsrum?
– Ska flickorna skyddas eller pojkarna hindras? Svaret är att brädan ska spikas upp där den går bäst att fästa.”

————

KOMMENTAR: det här är en av de mest sällsamma avslutande meningar jag någonsin läst i ett reportage. För att hitta symbolik i på vilken sida brädorna spikas upp krävs ett ansenligt mått av att grumla vatten för att få det att verka djupare än det är.

Alternativt är de avslutande meningarna menade att uttryckas med glimten i ögat, men det är totalt omöjligt att säga när texten är formulerad som den är. ÖT:s förmåga att hantera svenska är här så skral att jag blir uppriktigt generad å lokaltidningens vägnar.

AVSLUTANDE KOMMENTAR:

Jag vet inte vad som är det mest sorglustiga och sällsamma här, det finns många kandidater.

Strandén-Backa använder en badhytt i Kållby för att verklighetsfrämmande feministiskt enögt sväva ovanför själva brädbyggandet. ÖT hakar på i något som jag antar är en kombination av nyhetstorka och ideologi. Texten använder sig av samma grepp som ideologiska tidsskrifter ofta brukar. Det till synes triviala är här faktiskt exakt just så trivialt som det framstår.

Om det här ämnet känns angeläget för Strandén-Backa och ÖT så föreslår jag 1) insamlande av data från badhytter i nejden, 2) en artikelserie innehållande case studys av hur flickor och pojkar upplever det nu, och hur kvinnor och män har upplevt det då.

Induktiv slutledning är livsfarlig, och den insamlade datan är lugnt sagt något liten i ÖT:s fackreportage. Kom ihåg att det krävs en enda badhytt där en enda flicka tittat genom springan in till pojkarnas omklädningsrum för att ÖT:s artikel ska framstå som något förhastat producerad.

Till sist är min personliga åsikt att den här diskussionen till stor del har förts i tiotals år, det är bara kostymen som skiljer. Same shit, different package. Jag frågar, inspirerad av en mycket insiktsfull fråga i en tangerande tråd: ska barn fortfarande skyddas i binära (tudelade) grupper, trots att samhället i övrigt går mot individuell integritet? När flickor tycker det är obehagligt att byta om tillsammans med andra flickor och pojkar tycker dito i pojkhytten, var spikas brädorna upp då?

Tudelningen i badhytterna hänger med från ett system som håller på att raseras. Kanske man kunde övergå till individuella badhytter, vilket är vanligt på många ställen i världen?

Om detta nämns inte ett ord i artikeln, vilket jag förmodar beror på att det är så himla svårt att veta vem som är elaka och vem som är snälla när vi inte kan peka på varandra från grupp till grupp. Alternativt att tanken aldrig slagit vare sig Strandén-Backa, ÖT:s journalist, eller ÖT:s ansvariga chefredaktör.

// Patrick Wingren

Ansträngd kyrkpress

Inlägg

Det här är den andra av två texter där jag via fallstudier vill belysa det destruktiva i kollektiv ansiktslöshet, undflyende av ansvar, institutionell självtillräcklighet och att inte vara uppgiften mogen. Den specifika analysen rör i det här fallet hur styrelsen för Fontana Media, utgivare av Kyrkpressen, agerat de senaste månaderna.

Friskrivningsklausul: Jag är personligt bekant med flera av styrelsemedlemmarna och redaktörerna, och May Wikström har varit min vän i nästan trettio år. Den här texten, liksom den tidigare jag skrev, kan tänkas uppfattas som drabbande person. Då rör det sig, enligt min uppfattning, om en ytlig läsning.

Till skillnad mot i den första fallstudien, som gällde Musikhuset i Jakobstad och som handlade om sånt som jag är speciellt väl insatt i, inleder jag här med att konstatera att jag inte vet just någonting alls om det som ledde till May Wikström, chefredaktör för Kyrkpressen och verkställande direktör för Fontana Media, blev uppsagd våren 2019.

Borde jag inte i så fall hålla tyst, eftersom jag inte vet tillräckligt? Det är förmodligen precis vad Fontana Medias styrelse har tänkt att de flesta kommer att göra.

Därför inbjuder jag Fontana Medias ledning att möta mig i sak, genast jag missar i den här texten. Det vore ytterst välkommet. Varför? För att det är helt sant att alla vi som står utanför inte vet tillräckligt om det skedda. Och det beror på total brist på transparens från ledningens sida.

Varför behöver då vi andra, vi här utanför, veta någonting om det som inte sägs angå oss? Den frågan missbedömer läget, på flera olika sätt.

En semi-offentlig institution som Fontana Media är sällsynt illa lämpad att själv avgöra vad som angår andra.

Jag väljer här att använda begreppet semi-offentlig för att beskriva Fontana Media och dess absolut största fönster ut till allmänheten, Kyrkpressen. Visst kan man hävda att Fontana Media som aktiebolag är en fristående juridisk person precis som vilket annat företag som helst, separat verkande från sin ägare Församlingsförbundet.

I praktiken är det ändå inte särskilt svårt att se varifrån Fontana Medias finansiering kommer. Själva bokförlaget gör förmodligen en mycket anspråkslös vinst, om någon alls. Medel flyter in från de församlingar som för sina församlingsmedlemmars del prenumererar på Kyrkpressen. Församlingarna bekostar prenumerationerna med den inkomstrelaterade kyrkoskatt som uppbärs av församlingsmedlemmarna.

Det är sant att man i Finland är fri att själv välja om man tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan eller inte, faktiskt på ett rätt liknande sätt som man kan välja att tillhöra ett andelslag som t.ex. S-gruppen eller inte (även om ägarskap i andelslagen idag är mindre drivet av traditionella normer och värderingar än medlemskap i kyrkan.)

Det finns ändå en uppenbar skillnad mellan finansieringsmetoderna. På Prisma handlar vi bröd på eget initiativ, väljer åter och åter igen att stöda det sammanhang vi tillhör. Kyrkan uppbär – i en rätt komplicerad och bitvis skrämmande, bitvis fascinerande relation till den offentliga sektorn – en kyrkoskatt av sina medlemmar, och bestämmer sedan hur, låt oss något raljerande säga, livets bröd distribueras bland medlemmarna.

Kyrkan kollaborerar med den offentliga sektorn, och Fontana Media drivs i praktiken med medel som samlas upp så. Det för andelslagen och kyrkan gemensamma är att det vore naivt, och direkt kontraproduktivt, att hävda att det sätt på vilket andelslag och kyrkas verksamhet bedrivs inte skulle angå medlemmarna.

Jag då, som baptist av bara farten, angår agerandet på Fontana Media mig, trots att jag inte ens är – vad ska vi kalla det – passiv ägarkund? Jovisst.

Ingen tvingar Församlingsförbundet att ge ut Kyrkpressen. Kyrkpressen verkar (låt vara på ett något konstruerat sätt, men ändå) offentligt, och är den tidning som når flest läsare i Svenskfinland. Kyrkpressen bildar opinion, och opinion verkar inte i ett vakuum. Alla berörs.

Kyrkpressen väljer självmant att vilja angå alla, och då kan inte Fontana Medias styrelse plötsligt selektivt välja exakt vad gällande Kyrkpressen som skall kännas angeläget.

Det jag skriver här ovanför borde vara klart för läsaren, det verkar dock vara mindre klart för Fontana Medias styrelse. Styrelsen har, i sin uppgift som ytterst ansvarig, valt att inte axla ansvaret för hur Kyrkpressens image drabbas av vårens händelser.

Men genom att inte axla ansvaret är det just styrelsen som genom sitt agerande sänker förtroendet för Kyrkpressen och som allvarligt skadar tidningens image. Det handlar om att sjunka in i ett kollektiv som är sig själv nog, att anonymisera, och att agera med en grav okunskap om hur individ och samhälle fungerar.

På vilket sätt har då styrelsen misslyckats?

Styrelsen har gett de övriga anställda på Kyrkpressens redaktion förmånen av att få åtnjuta kollektiv anonymitet och därigenom ställt redaktionen som ansiktslös grupp i opposition till May Wikström som synlig individ.

Styrelsen har vidare genom att avskeda May Wikström öppet tagit parti för kollektivet, mot May Wikström, utan att på ett godtagbart sätt kunna förklara varför.

Ändå har styrelsen i takt med att pressen ökat skiftat över till att agera som om den vore neutral part i ett tvistemål mellan två parter, och på så sätt undflytt sitt egentliga uppdrag.

Vad styrelsen genom sitt agerande förmedlar till ägare och kunder är något krasst sagt att rättvis behandling och värnande om människans integritet är av stor vikt, så länge du fortfarande är anställd vid Fontana Media.

Kan du ge konkreta exempel?

I. Styrelsen har inte informerat om någon specifik orsak till uppsägningen. I och med den typen av slutenhet och tystnad öppnar styrelsen för de mörkaste av sidor hos människan.

Människans fantasi har inga gränser, och i frånvaro av fakta fyller vi ut med spekulativa förklaringar. Lägg till detta att ett flertal med större insyn i det skedda kommit med vaga och/eller insinuerande uttalanden på sociala medier och som anonym källa i press, och genom detta överräckt armeringsjärn som vi kan bygga ett möjligt händelseförlopp kring. Några exempel:

Det har förekommit interna konflikter på redaktionen i många år. Styrelsen bekräftar detta (Hbl 26.4) för att senare, i egen rapportering, lämna bort den detaljen (se nedan.)

Personal har mått så dåligt att de varit tvungna att sjukskriva sig. Styrelsen varken bekräftar eller dementerar.

En gruppering inom redaktionen har med outtalade eller uttalade hot mer eller mindre tvingat en svag styrelse att avskeda May Wikström. Styrelsen varken bekräftar eller dementerar.

Styrelsen agerar som den gör för att skydda alla inblandade, inklusive May Wikström. Styrelsen varken bekräftar eller dementerar.

Kring det här kan var och en – kommer var och en – som berörs att bygga ett eget narrativ, en egen möjlig tolkning av vad som kan ha skett. Och den enda vi med säkerhet vet att är inblandad är May Wikström. Hon hängs ut ensam och bildar därmed automatiskt svagare part. Kollektivet, de många, tillåts förbli anonyma och bildar starkare part.

Det är en gigantisk skillnad mellan att ge utrymme för spekulativa tolkningar där May Wikström kan komma att framstå som ängel eller djävul, och att ge utrymme för spekulativa tolkningar där en grupp (styrelse och redaktion) agerat änglalikt eller djävulskt.

Det här verkar styrelsen inte ha insikt nog att förstå. Det förstnämnda handlar om en enda namngiven individs personliga handlingar, det senare om handlingar utförda av en grupp med anonyma medlemmar där ingen avkrävs personligt ansvar.

Den som tycker att jag överdriver när jag använder starka ytterligheter här ovanför (ängel eller djävul) har inte blickat tillräckligt långt ner i sitt eget mörker för att förstå vad människan är kapabel till när fantasin får fritt spelrum.

Slutenhet är demonisk, den ger utrymmer för det mörkaste inom oss. Det visste Jesus, det visste Dostojevskij, det visste Kierkegaard, och det bör styrelsen komma att inse på sätt eller annat.

Det kan vara så att styrelsen försöker skydda alla inblandade. Det kan också vara så att styrelsen är svag och inte kan hantera redaktionen. Det kan vara så att det pågått en intern maktkamp, som precis som så många gånger tidigare när det gäller kyrkliga eller till kyrkan knutna institutioner tillåtits sprida sig som en varböld där de som för länge sen borde ha opererat i stället valt att knäppa händerna i bön och blicka uppåt, blicka bort.

Det kan vara på sätt eller annat, vilket är problemet. En styrelse som vore uppgiften mogen skulle se till att världen utanför kyrkpressdörrarna vet vad som ska diskuteras.

Kyrkan har haft interna konflikter ända sedan Paulus, Petrus och Jakob. Till all lycka är transparensen föredömlig i Nya Testamentet, vi behöver inte gissa oss till varför parter drog åt olika håll. Idag byter präster församling och chefredaktörer sparkas, och ingen utomstående vet varför.

II. Styrelsen har famlande försökt att kontrollera narrativet. I synnerhet genom rapportering i sin egen tidning – just den tidning vars redaktion bildar centrum för (den förmodade) konflikthärden.

Att läsa två specifika reportage där styrelseordförande Hans Boije uttalat sig är mycket märklig läsning. I både Hufvudstadsbladet (26.4) och Kyrkpressen (2.5) framställs det kärva ekonomiska läget som den grundläggande orsaken till att May Wikström tvingas avgå.

Den logiska slutledningen i båda artiklarna är besynnerlig, men i den artikel som borde vara mer noga avvägd – skriven en vecka senare och fullständigt kontrollerad av intervjuad part – är logiken rent absurd. Jag kan inte beskriva den på ett annat sätt än så.

Resonemanget i båda artiklarna går så här: Fontana Media har stått för stora ekonomiska utmaningar, vilket har lett till så pass svåra påfrestningar inom organisationen att det i rådande läge inte finns förutsättningar för May Wikström att leda företaget längre. Men det finns markanta skillnader i de två texterna.

I Hbl (26.4) intervjuar Mikael Sjövall styrelseordförande Hans Boije):

“– May Wikström har skött kontakterna med kunderna väl och lyckats förnya tidningen, men de tuffa omständigheterna har lett till påfrestningar inom organisationen och i rådande läge är det bäst att May går vidare, säger Boije.
– Vad betyder det rent konkret?
– Det kan jag inte kommentera närmare av hänsyn till de inblandade personerna, men det handlar om konflikter på redaktionen som har påverkat atmosfären […] vi har anlitat konsulter för att lösa frågan, men kommit fram till att det inte finns förutsättningar för May att leda företaget.“

Här kunde den observanta läsaren tänkas bli fundersam. May Wikström har skött kundkontakter väl och lyckats förnya tidningen, men samtidigt har det uppstått konflikter på redaktionen. Hur ofta sparkas chefredaktörer om arbetsmiljön på en redaktion tyngs av konflikter? Sannolikt inte särskilt ofta. I synnerhet inte om redaktionen utgörs av ett antal arbetare som kan räknas på båda händernas fingrar.

Det här tror jag är den bakomliggande orsaken till fadäsen med artikeln i egen tidning den 2.5. Kyrkpressens artikel är snarlik den i Hbl, och verkar vara skriven i avsikt att kontrollera narrativet på ett bättre sätt. Hur det lyckades? Katastrofalt dåligt.

KP 2.5, biträdande chefredaktör Nicklas Storbjörk intervjuar styrelseordförande Boije:

“[Boije] konstaterar vidare att May Wikström skött kontakten till församlingarna på ett utmärkt sätt under den utmanande perioden och att hon också klarat av att förverkliga den strategi som styrelsen dragit upp.
– Men dessa tuffa omständigheter har lett till påfrestningar inom organisationen och ett behov av betydande åtgärder för att trygga företagets framtid […] av hänsyn till alla inblandade och mot bakgrunden av ett behov av arbetsro kan och vill vi inte närmare gå in på detaljer, säger Hans Boije och konstaterar att allt fokus ligger nu på att trygga både kvaliteten och lönsamheten i verksamheten.
– I det rådande läget fanns tyvärr inte förutsättningar för May Wikström att leda företaget längre.” (fet stil min, förf. anm.)

KP lyckades i den här texten framgångsrikt lämna bort det som skavde i Hbl-artikeln; här står inget om konflikter på redaktionen eller anlitade konsulter. Men här trampar Boije och redaktionen osannolikt nog etter djupare i klaveret, trots att texten är helt under KP:s kontroll.

May Wikström har uppenbarligen klarat av exakt den strategi som styrelsen dragit upp. Om detta – det att hon lyckats med det av styrelsen ålagda uppdraget – har lett till en ohållbar situation på redaktionen, vem i ledningen, om någon alls, är det egentligen som borde avgå?

Det är givetvis i själva styrelsen medlemmar skall sparkas – antingen endast ordförande, eller så hela styrelsen. Hans Boije säger att May Wikström har gjort precis det hon skulle, och resultatet är påfrestningar inom organisationen. Det betyder att styrelsens agerande försatt Kyrkpressen i en ohållbar situation.

När jag läser Hans Boijes uttalande så är min spontana reaktion att styrelsen med stor sannolikhet avskedat den enda som klarat av att utföra sitt jobb under rådande omständigheter.

I min tidigare text, den andra fallstudien, skrev jag om den typ av ledning som jag inte stött på annanstans än inom den offentliga sektorn. Fontana Medias ledning agerar besläktat, men det finns en nyansskillnad: det handlar här om ett företag som fram till rätt nyligen kunnat agera som om finansieringen var lika trygg som vore den lagstadgad, men som nu i stigande grad tvingas agera på en fri marknad. Och Fontana Medias ägare och styrelse verkar uppenbarligen inte kunna hantera den förändringen.

För att göra det hela ännu mera tragikomiskt så hade Kyrkpressen enligt god journalistisk sed gett May Wikström möjlighet att kommentera artikeln. Hennes kommentarer var dock så komplexa att hantera att de inte publicerades (Nicklas Storbjörk i en föredömligt uppriktig replik till Olav S Melins insändare, KP 16.5)

Nicklas Storbjörk skriver i samma svar till Olav S Melin att det skulle ha blivit omöjligt att vara både part och journalistisk granskare i en dialog [med May Wikström]. Givetvis är det så; lika omöjligt är det att vara både part och journalistisk granskare över huvud taget, vare sig man står i dialog med andra part eller inte. Kyrkpressens artikel borde aldrig ha publicerats, vilket jag är säker på att redaktionen är mycket väl medveten om vid det här laget.

Avslutande ord

Att Kyrkpressens image har tagit skada av vårens händelser är självklart. Att be om arbetsro är – förutom att a) jag aldrig tidigare hört ett aktiebolag be om arbetsro, b) ett företag som verkar offentligt och bildar opinion knappast kan förväntas att opinion inte ska kunna bildas kring företaget självt – ingen lösning alls. Det som grävs ner nu kommer, precis som allt annat oförlöst, att genomtränga markytan med sjufalt fulare ansikte i framtiden.

Märk att det ansiktslöst kollektiva, försöket att undfly ansvar, har en förödande effekt – det gör alla på Kyrkpressen ansvariga. Styrelsen har en möjlighet att åtgärda detta, och behöver knappast söka särskilt djupt i den förmodade värdegrunden för att hitta det enda rätta – det enda rättfärdiga – sättet att handla.

Det handlar om precis det som genomsyrar den grundtanke som Kyrkpressen vill förmedla till läsaren.

Det handlar om personligt ansvar, att våga nämna saker vid deras rätta namn, att uppriktigt och ärligt reflektera över vad som gått fel, och att ha mod att framstå som ofullkomliga. Om det visar på brister hos ledningen så är det den typ av svaghet som kan bli stark. Det som inte räds ljuset växer.

I samma grundtanke finns också en maning, vibrerande i profeternas ord i Gamla Testamentet, resonerande i Nya Testamentet, om att skydda den svaga och ha omsorg om den utsatta. Den svaga parten, den som står ensam utsatt i det här fallet, är May Wikström.

Alternativet – att styrelsen låter tiden ha sin gång och passivt låter saken bero – är destruktivt, och ytterst är det också kärlekslöst. Kärleken räds inte sanningen.

Den nydaning May ledde förde Kyrkpressen från tidningshögen intill WC-stolen ut i vardagsrum och kök. Det är samma tidning som för tillfället riskerar att spolas ner i det grumligaste av avlopp, och det är Fontana Medias styrelse som håller handen vid spaken.

Någon kunde invända att jag uppfattat allt detta fel, att jag inte är tillräckligt insatt. Minns då att jag här ovan argumenterat logiskt utgående från den information styrelsen förmedlat. Att utomstående har en bristfällig uppfattning är ett icke-argument så länge slutenheten fortgår och transparensen uteblir.

För mig personligen, i min roll som skribent i tidningen, är styrelsens agerande en avgörande fråga. Den som känner mig vet att jag skyr sammanhang jag inte tror på. Jag kan inte med gott samvete skriva kolumner i för en tidning som säger ett och gör ett annat, en tidning som förbunden till rädsla och slutenhet propagerar ett budskap om trygghet och öppenhet.

// Patrick Wingren

Att betala för att stå utanför

Inlägg

Det jag vill skriva om här är hur Staden Jakobstad, i ett specifikt fall i vilket jag är speciellt väl insatt, i dagarna riskerar att slösa med offentliga medel (det vill säga använda våra pengar på ett allt annat än optimalt sätt) – trots att jag upplyst både den berörda enheten inom Staden Jakobstad och stadens politiska ledning om att så håller på att ske.

Subjektiv bedömning från min sida? Givetvis, men också uppriktig och professionell. Man kan ha olika synvinklar, men en sak är säker: ställer du dig i mitten och betraktar har du ingen vinkel alls. Självtillräcklighet i institutioner av olika slag, särskilt offentliga sådana, gör att ytterst få där inne bryr sig om att stiga utanför dörrarna annat än av tvång.

Det här skrivs i syfte att sparka upp dörrarna, och jag gör det med argument som återfinns här nedanför.

Jag skriver också för att sätta in det hela i ett existentiellt perspektiv. Det kan verka långsökt, men där vill jag be läsaren om tålamod. Det vid första anblicken triviala rymmer komplexitet som inte behöver konstrueras, bara belysas.

Friskrivningsklausul nr 1: Det jag skriver berör på inget sätt den firma inom Novia som driver Schaumansalen i Jakobstad. Den fungerar som en helt fristående aktör i Campus Allegro, har en flexibel organisatorisk modell, och förvaltar instrument jag storligen njuter av att arbeta med som pianotekniker.

Friskrivningsklausul nr 2: Jag skriver helt utgående från sak här nedan. Min kritik berör agerande, och mycket av det agerade har sin grund i oklara strukturer. Man kan läsa min text som drabbande person, men det är inte min avsikt. Avsikten är den motsatta; att visa hur personer - jag och alla andra inblandade - drabbas av sammanhang och systematiska fel inom dessa.

Bakgrund

Jag har de senaste fem åren jobbat som pianostämmare i avtalsförhållande med musikutbildningarna i Campus Allegro – utbildningar i Yrkeshögskolan Novias, Yrkesakademin i Österbottens och Staden Jakobstads regi – det som allmänt brukar kallas Musikhuset i Jakobstad.

Jag skriver medvetet just pianostämmare och inte pianotekniker, för det jag har gjort är att stämma pianon och flyglar, inte serva och underhålla dem.

Så var det inte tidigare. När jag ännu var anställd som lektor på Novia var en del av min arbetstid vikt för pianoteknik, och då både stämde och servade jag instrumenten. Det var en bra lösning för alla parter; en inspirerande del av arbetet för mig, och en ekonomiskt förmånlig lösning för utbildningarna.

När jag sade upp mig från min tjänst i övergången till år 2014 kom vi överens om att jag fortsätter att arbeta med pianon och flyglar läsåret ut, med ett litet aber: ledarna för utbildningarna räknade ut kostnaden för de timmar jag som anställd hade resurserade för pianoteknik, och satte den totalkostnaden som budgettak för de tjänster de nu skulle köpa av mig som företagare.

Här bör den som är bekant med hur arbetsvärlden ser ut utanför den offentliga sektorn genast se ett problem. Köptjänster är dyrare punktvis, men köparen slipper alla andra kostnader utom just det man betalar för själva köpet. Alternativet är att anställa personal, med allt vad det innebär av utgifter.

Den praktiska följden av den reducerade budgeten blev att alla resurser sattes på stämning av instrumenten, och att inga pengar räckte över för regelbundet underhåll. Det var början på en dyster trend som fortsatt ända fram till denna dag.

Vårterminen 2014 gick till ända, och en arbetsgrupp sammansatt av lärare vid utbildningarna gjorde ett arbetsunderlag som bildade grund för den offertförfrågan för kommande pianounderhåll som skickades ut sommaren 2014 till flera pianotekniker, bland annat till mig.

Problemet var att arbetsgruppen inte hade tillräcklig sakkunskap för att veta vilken typ av tjänst som borde köpas. Det är ett fenomen som är vanligt förekommande inom verksamhet driven med offentliga medel, där enheter i allmänhet förväntas – och ofta tror sig – kunna klara allt själva. Det är för övrigt samma fenomen som ligger som grund för att så många byråkrater inom den offentliga sektorn arbetar med just det de är minst lämpade för (se Peters princip.)

Arbetsunderlaget innehöll regelbundna årliga stämningar, men inga timmar alls för service och underhåll. Jag påpekade detta direkt, och jag har fortsatt att lyfta fram samma sak under alla år sedan dess, ofta med en lättförståelig, varnande analogi:

Att stämma pianon och flyglar är som att tanka bränsle i bilar, men senast när oljelampan lyser ilsket rött kommer man att inse att det kunde ha varit bra med regelbunden service vid sidan av tankning.

Lägg till detta att instrumenten efter flytten in i Campus Allegro står i en byggnad med moderna krav på luftväxling, vilket är en ohyggligt påfrestande miljö för instrument som är gjorda av trä, metall och filt, instrument i vilka alla material lever sina egna liv i temperatur- och fuktsvängningar.

Under de här fem åren har jag sett pianon – och särskilt flyglar, vilka är känsligare – åldras och slitas ca tre gånger snabbare än de borde. Det har varit minst sagt deprimerande, men i något skede bestämde jag mig för att hålla tyst (så gott jag kunde) och bara göra det jag fick betalt för – ett mindre konstruktivt förhållningssätt som öppnar upp för cynism.

Allt annat än idealiskt alltså, men repliken till mina upprepade rapporteringar om läget var så gott som undantagslöst att det inte finns finansiering för regelbundet underhåll. Döm därför om min förvåning när jag tisdagen den 11 juni hittade följande e-postbrev i inboxen…

Offertförfrågningen

from: NN
to: Patrick Wingren
date: Jun 11, 2019, 4:56 PM
subject: Offertförfrågan för restaurering av Wava institutets pianon
 
Hej!
 
Wava institutet har fått budget för restaurering av 14 av husets pianon och flyglar och vill inleda processen med en offertrunda för arbetet.
 
Bifogar offertförfrågan samt rapporten som restaureringsarbetet grundas på.
Du har säkert bra koll på mängden arbete som krävs etc. men vid eventuella frågor så svarar jag bäst jag kan.
 
Mvh,
NN

… och som bilagor fanns två PDF-filer; en officiell offertförfrågan, och en arbetsvärdering. Den officiella förfrågningen såg ut så här:

Offertförfrågan – Restaureringsarbete gällande flyglar och pianon vid Wava institutet i Jakobstad
 
Ledningsgruppen vid musikhuset i Jakobstad har beslutat att samtliga pianon och flyglar tillhörande Wava institutet skall granskas och restaureras innan läsåret 2019–2020 inleds. Detta arbete skall utföras av en pianotekniker med expertis inom området.
 
Restaureringsarbetet utförs i enlighet med de restaurerings förslag som specificeras i den bifogade instrument kartläggningen, sammanställd av pianotekniker TT. Denna process skall färdigställas före 9.8.2019. Till arbetet hör därtill att instrumenten skall vara stämda och i gott spelskick tills 9.8.2019.
 
En komplett offert innehållandes prisuppskattning samt den aktuella teknikerns meriter ombeds lämnas in per e-post till NN@novia.fi senast 20.6.2019. Vid val av offert bedöms kostnaderna samt leverantörens meriter. 
 
Teknikspecifika frågor kan riktas direkt till TT (040 123 4567). Övriga frågor kan riktas till musikhusets tekniska assistent NN (044-7654321, NN@novia.fi).
 
Campus Allegro
7.6.2019

(*namn, epost och tel.nr har anonymiserats ovan)

Tusen och en sak

Det finns så mycket som är uppåt väggarna i det här att jag blir alldeles matt bara vid tanken på att fatta pennan… eh, tangentbordet. Jag skjuter först de tusen sakerna åt sidan och konstaterar detta enda:

Jag har svårt att se det här hända någon annanstans än inom den offentliga sektorn.

Att jag är med och betalar skatt för sådant gör mig, vad – arg? Besviken? Cynisk? Road? Ledsen? Beklämd? Ja.

Alternativt har de rätt längre österut, och då betalar jag just nu för tidigare moraliska misslyckanden genom att reinkarneras i ett scenario som skulle ha gjort Kafka avundsjuk.

Det finns många goda människor och arbetstagare inom den offentliga sektorn. Samtidigt kan den som känner mig intyga att jag med jämna mellanrum brukar påpeka att det finns en oförsvarbart stor andel sådana ledare inom den offentliga sektorn som bara kan vara ledare just där – i den surrealistiska värld där de pengar man har till förfogande inte vinns utan krävs in av kunderna vid sidan om, för att sedan genom en abstrakt procedur överräckas till ledarna, som just i det ögonblick när skattepengarna blir budgetmedel verkar glömma vem de jobbar för.

I den resultatbaserade affärsvärlden skulle detta inte vara möjligt, inom den offentliga sektorn tillåter vi att så sker. Det borde vi inte göra.

Med denna enda sak nämnd, över till några av de många andra, i något som nästan aspirerar på att anta längden av en kort novell – även om man kunde önska att det handlade om fiktion. Den som blir trött redan vid tanken på att läsa igenom allt kan hoppa direkt till sammanfattningen.

För den detaljbenägna kan den långa analysen däremot vara intressant, eller roande, eller deprimerande, lite beroende på vad man är på för humör. Och för den som verkat inom – eller i förhållande till – den offentliga sektorn och själv stött på liknande surrealism kan det i bästa fall vara en tröstande och sympatisk läsning.

Fråga 1: Vem beställer något?

Svar: Det gör ledningsgruppen vid musikhuset i Jakobstad, åtminstone enligt offertförfrågningen. Men frågar du någon i ledningsgruppen – förutom den person som representerar den egentliga beställaren, Staden Jakobstad – så kommer alla att avsäga sig ansvar.

Krångligt? Låt mig presentera musikhusets ledningsgrupp, och definiera den via negation, berätta vad den inte gör: leder. Och förklara krånglet.

Ledningsgruppen sattes ihop under den tid musikutbildningarna hade en gemensam konstnärlig ledare för alla tre utbildningsenheter. Den konstnärliga ledaren – som hade chefsmandat givet av alla tre institutioner – träffade då regelbundet ledarna för varje enhet, för att driva en gemensam målsättning för alla tre enheters bästa. En tredelad helhet, om man så vill.

Det var den bästa av idéer. Problemet var att alla tre institutioner samtidigt levde sina egna liv; dels genom rätt radikala ingrepp från ministeriet, dels på grund av yrkesutbildningarnas (Novias, YA:s) strävan efter att profilera sig själva.

I dragkampen om tusentals yrkesstuderande på många orter i Svenskfinland levde den lilla symbios-oasen i Jakobstad lätt på vågen, och det tog inte många år innan allt var som vanligt igen – dvs de tre lokala enheterna vid Novia, YA och Staden Jakobstad stod åter en gång sida vid sida, ihoptryckta mellan gemensamma väggar men utan någon egentlig sammanbindande länk.

Den konstnärliga ledaren, musikchefen, försvann. Men ledningsgruppen stod kvar, utan ledare.

Vad gör en ledningsgrupp utan ledare? Träffas ofta och länge. Det är ensamt att vara chef, och det är inte alltid roligt att ta beslut helt på egen hand, även om det hör till ens arbetsuppgifter. Ledningsgruppens möten blev en kombination av de mest sällsamma saker – dels samvaro med drag av gruppterapi, dels koordination (främst undvikande av aktivitetskrockar), dels högst praktiska aktualiteter (leasing av kopieringsmaskiner och liknande).

Den positiva känslan av att tillhöra en grupp gör också att det är förrädiskt enkelt att uppleva gruppen som i sig själv nog. De gånger ledningsgruppen bjudit in sakkunniga till mötena när speciella frågor skall diskuteras bör kunna räknas på ena handens fingrar. Utomstående stör gruppgemenskapen. Därför fattas ibland beslut som är allt annat än kloka.

Sakkunniga samarbetspartners (till exempel jag, ifråga om husets pianon och flyglar) meddelas sedan om beslut som tagits, och kan bara i efterhand – när det redan är för sent – konstatera att det beslutade vittnar om okunskap som lätt hade kunnat undvikas genom information.

Till de delarna ändå rätt harmlöst, det hela. Ledningsgruppen (som bestod av ledande personal, anställda lärare och en för enheterna gemensam teknisk assistent) blev ett lite krångligare, mer socialt, mindre optimalt sätt att tala ihop sig om sånt som enkelt kunde ha lösts på betydligt kortare tid genom snabba möten mellan de tre cheferna och direkt diskussion med sakkunniga.

Relativt harmlöst så långt, men… tillbaka till ensamheten i beslutet. Ledningsgruppen blev en möjlighet för respektive ledare att både få bestämma själv och samtidigt ha stöd i ryggen. Otaliga är de tillfällen när någon av de tre ledarna presenterat ett ärende som inte har något som helst med de andra enheterna att göra, liksom för att få ett nickande bifall. Och det finns inget enklare än att nicka bifallande i ett ärende som inte berör det man själv ansvarar för.

Det är det här jag anar att ligger som grund för de inledande orden i offertförfrågningen (“Ledningsgruppen vid musikhuset i Jakobstad har beslutat […]”) och för att offerter skall skickas in till den för enheterna gemensamma tekniska assistenten. Fullt logiskt inom ledningsgruppen, ingen som helst logik betraktat utifrån, och högst sannolikt inte heller logiskt för någon av de tre ledarnas egna chefer. Jag förmodar dessutom att det bryter mot gängse rutiner hos alla tre upprätthållare.

Den korrekta vägen vore, om inget väsentligt ändrat på sistone, att a) offertförfrågan går ut från institutet (Staden Jakobstad), b) offerter riktas till institutet (Staden Jakobstad), c) ledaren för institutet – rektorn – bereder ett förslag om vilken offert som bör antas, d) förslaget godkänns eller förkastas av institutets direktion.

Varför denna långa utläggning om just det här fenomenet? Eftersom slutenhet, särskilt en inom en grupp självvald slutenhet, är så destruktiv.

Det här understryks av att all kommunikation – i synnerhet utåt – sker från ett kollektiv, där den vid musikhuset tekniskt ansvariga fungerar som budbärare. Inkommande kontaktförsök, riktade till ledningsgruppen, resulterar i allmänhet i fullständig tystnad. Alla står enade, samtidigt bär ingen ansvar utåt mot dessa andra.

Hur jag vet det här? Jag satt själv i ledningsgruppen i många år som representant för Novia-enhetens lärare, och kan därför jämföra hur det känns att stå innanför och utanför flocken. Även om jag redan då var kritisk så tycker jag idag att jag inte gjorde tillräckligt. Jag är generad över att ha varit en del av att upprätthålla ett system som är en relik från en svunnen tid, utan att under den aktuella tidsperioden tillräckligt tydligt kunna formulera varför.

Det är nämligen först när dörren stängs och du hamnar utanför som du ser det djupt destruktiva i slutenhet, självtillräcklighet, flyende av ansvar, och förvriden kommunikation med dessa andra. De som stod utanför då, som jag står utanför nu.

Fråga 2: Vad beställs?

Svar: Ett renoveringsarbete som bygger på en ekonomiskt misslyckad modell.

Den arbetsvärdering som skickades ut som underlag för offerter budgeterar arbete på ett allt annat än optimalt sätt. Dessutom är flera av de föreslagna momenten grumligt definierade. Underlaget är undermåligt som utgångspunkt för beräkning, och kan inte på något sätt förväntas generera offerter som kan bedömas likvärdigt.

Att så inte har skett i det aktuella fallet syns väldigt bra i arbetsvärderingen. Det är mycket svårt att upptäcka allt väsentligt som borde åtgärdas om man granskar ett piano eller en flygel en enda gång.

Jag brukar be mina kunder – privatpersoner, lärare, kantorer osv. – skriva ner några saker genast de upptäcker att pianot (eller flygeln) inte beter sig som det skall: datum, typ av problem (fritt beskrivet), och – om det gäller någon av de 88 tangenterna – vilken av dem det gäller.

Orsaken till detta är enkel: med pianon och flyglar råder någon slags omvänd Murphys lag. När jag är på plats brukar problemen ofta vara som bortblåsta, för att sen återkomma någon tid senare.

Jag jämför ännu en gång med bilar: det är rätt svårt att notera att värmefläkten i kupen inte ger tillräckligt mycket värme om man inspekterar bilen på sommaren. Vissa saker är säsongsbundna, och få saker är så säsongsbundna som pianon.

De våldsamma fuktväxlingar vi har i det här landet vänder och vrider på trädelarna i pianot, men påverkar inte metalldelarna i någon högre grad. Det är den absolut största orsaken till att pianon tappar stämningen. Det är orsaken till att pianon beter sig mekaniskt mycket olika beroende på vilken tid på året det gäller. Och det är en av orsakerna till att den arbetsvärdering som nu gjorts missar så många av de fel jag under åren noterat som anmärkningar i arbetsrapporterna, utan att det resulterat i någonting alls.

Utöver missarna upplever jag prioriteringen i arbetsvärderingen som väldigt märklig. Det här är till en del subjektivt, förstås, eftersom hantverkare kan ha olika preferenser.

Det är däremot inte särskilt svårt att som lekman förstå att ett piano av den typ som ofta ges bort gratis på Findit om man själv står för frakten knappast förtjänar reparation och renovering för tusentals euro. Det samma gäller några sönderslitna flyglar av ursprungligt låg kvalitet, för vilka arbetsvärderingen rekommenderar rätt drastiska insatser. Allt detta medan de några få riktigt värdefulla flyglar som Staden Jakobstad äger – de som potentiellt har ett värde som är 10-30 gånger högre än tidigare nämnda pianon och flyglar – ges betydligt mindre uppmärksamhet.

Det är inte heller svårt att förstå att de nyaste och minst slitna hamrarna av alla (de jag monterade strax innan jag sade upp mig för drygt fem år sedan) inte behöver bytas på ett piano som används sparsamt, särskilt inte som en 10 gånger dyrare kvalitetsflygel med 35 år gamla, totalt nedslitna hamrar enligt värderingen kanske ännu kunde klara sig med slipning av hamrarnas filtyta.

Ännu mera subjektivt noterar jag försiktigt att vissa reparationsmoment lyfts fram konsekvent och genomgående, också där de enligt mig inte är befogade, medan andra – för mig mycket mera kritiska moment – inte just ges någon vikt alls.

Vidare fungerar värderingen inte som underlag, eftersom den inte är tydlig. Det finns ställen där det står att det “torde räcka” med en typ av åtgärd, men att ytterligare åtgärder kan komma i fråga. På andra ställen ges flera alternativ som utesluter varandra.

Totalpriset på offerten är en av de mest centrala punkterna i ett anbud, och offerter måste kunna jämföras sinsemellan både gällande kostnad och arbetsinsats. Det senare är omöjligt i det här fallet, eftersom arbetsinsatsen inte slås fast. Beställaren säger alltså inte vad som beställs, utan vad som kunde tänkas beställas.

Och till sist så nämns inte det största problemet över huvud taget. Inte i en enda mening: Instrumenten slits ut i förtid på grund av den obarmhärtiga miljö som Campus Allegro, med dess moderna krav på luftväxling, utgör.

Att motverka “sjuka hus” är givetvis rätt och riktigt, men pianon och flyglar far illa och behöver särskild omsorg genom effektiv fuktreglering kring instrumenten. Att renovera instrumenten under rådande förhållanden är närmast att likna vid en slags konstgjord andning; genast renoveringen är utförd fortsätter instrumenten att slitas alldeles för snabbt. En stor del av budgeten, kanske till och med merparten av den, borde gå till att motverka sånt slitage.

Varje lärare i musikhuset vet, liksom jag, hur illa instrumenten låter när sommarfukten och vintertorkan slår dem ur stämning. Det låter eländigt i sig, och ändå är missljudet närmast bara ett symtom – ett tecken på den underliggande skada som fuktväxlingarna förorsakar i mekanik, resonansbotten och ram.

Ett välskött kvalitetspiano har en livslängd som överstiger vår egen. I detta nu slits instrumenten i Campus Allegro som tidigare nämnt uppskattningsvis tre gånger snabbare än normalt. Enligt allt sunt förnuft och god förvaltning borde miljön vara av högsta prioritet gällande en långsiktig skötsel av instrumenten.

Fråga 3: När skall arbetet vara slutfört?

Svar: Inom en orealistiskt kort tid, och på sämsta möjliga tidpunkt under året.

Offertförfrågan sändes ut den 11 juni. Efter att offert lämnas in den 20 juni är det sju veckor fram till den 9 augusti. Det tar 10-30 dagar att få tag i det material som behövs för de jobb som nämns i arbetsvärderingen. Enligt en snabb uppskattning från min sida konstaterar jag att arbetet, utfört av en person, i teorin i bästa fall kan genomföras på sex veckor. I praktiken, eftersom allt oftast inte går som planerat, vore det klokt att reservera minst åtta veckor för arbetet.

Är det någon annan än jag som inte får det här att gå ihop?

Antingen så

förväntas pianotekniker ha en totalt blank kalender fram till den 9 augusti, ha tillgång till flera assistenter, och hålla en mängd specialmaterial i lager, eller så
har någon särskild pianotekniker redan haft möjlighet att förbereda allt och kan inleda arbetet genast efter att offertproceduren är överstökad.

Jag vill undvika att ens överväga alternativ två när det handlar om den offentliga sektorn, så jag utgår från alternativ ett, och konstaterar att beställaren inte är bekant med realiteterna.

Som om detta inte vore nog så är juli-augusti den avgjort sämsta tidpunkten på året för den här typen av arbete, tillsammans med vintermånaderna januari-februari. Under vintern ligger den relativa luftfuktigheten (RH) ofta under 20% inomhus, under den i offertförfrågningen fastslagna arbetstiden ligger RH ofta kring 80%.

Båda perioderna är ytterligheter där det lönar sig att vara väldigt försiktig med finjusteringar av pianomekanik. I praktiken kan justeringar göras bara om de följs upp av en nästan lika stor arbetsinsats senare, när RH ligger kring det ideala 45%.

Jag behöver knappast påpeka att någon sådan uppföljning inte nämns varken i arbetsvärderingen eller offertförfrågningen.

Sammanfattning

Musikhuset i Jakobstad (Novia, YA, institutet) dras med ett systemfel som hänger med av bara farten, och som ställer till det i relationerna till verkligheten bortom utbildningsväggarna.

Det som tidigare var regelbundna arbetsplatsmöten där praktiska ärenden stämdes av utbildningsenheterna emellan – en nog så viktig sak när olika enheter vistas i samma lokaliteter – övergick efter många års lobbande i en närmast idealisk lösning, en ledningsgrupp med en för alla tre enheter konstnärlig ledare, i syfte att ge musikutbildningarna ett gemensamt brand och en gemensam riktning.

På grund av strukturförändringar i respektive utbildningsenheter fasades det konstnärliga ledarskapet dessvärre ut, och kvar stod en ledningsgrupp utan ledare.

Den ledningsgrupp, i vilken jag själv fungerade som medlem under många års tid, leder ingenting och ingenstans, utan koordinerar – sysslar med praktiska ärenden, vilket – precis som i den forna formen med arbetsplatsmöten – fortsättningsvis är viktigt när enheter samsas om utrymmen.

Både i praktiken och strukturellt är det ändå sist och slutligen respektive ledare som leder sin enhet. Trots detta beslutar ledningsgruppen fortfarande till synes det ena och det andra i kommunikation till anställda och till utomstående parter.

I fråga om gemensamma beslut där alla tre enheter är delaktiga kan det försvaras. Att ledningsgruppen officiellt sägs besluta om något som rör bara en enda enhet kan inte försvaras på något sätt alls. De övriga medlemmarna i ledningsgruppen har inget mandat att fatta beslut för en enhet där de inte är anställda. Det anonymiserar den verklige ledarens faktiska beslut, och ger en tyngd som inte existerar i verkligheten.

Fallet med offertförfrågningen gällande renovering av Staden Jakobstads pianon och flyglar belyser problematiken. Till pappers beslutar ledningsgruppen att sätta igång en offertrunda. I verkligheten är det institutets rektor som sätter igång en offertrunda. Till pappers skall offerter lämnas in till musikhusets tekniskt ansvariga (gemensam för Novia, YA och Staden Jakobstad.) I verkligheten lämnas offerter in till institutets rektor.

Det synnerligen intressanta blir att se om ledningsgruppen fattar beslut om vilken offert som antas, för senast då är förvirringen total. Det är institutets rektor som bör bereda ett förslag för sin direktion, som fattar beslutet. Det är därför direktionen finns, för att – som namnet antyder – leda. I motsats till ledningsgruppen, då.

Vidare till själva offertförfrågningen . . . det finns inte mycket som inte blev fel där:

Arbetsvärderingen är vag i beskrivningen, missar stora åtgärdsbehov, ger osaklig tyngd till många mindre åtgärdsbehov, och noterar inte alls den mest avgörande faktorn – inomhusmiljön. Kort sagt inbjuder den till att använda de medel som finns till förfogande på ett allt annat än optimalt sätt. Mycket av detta kunde ha parerats om den anlitade konsulten i sin tur hade konsulterat dem som har längre och djupare erfarenhet av instrumenten, särskilt gällande de tekniska aspekterna.

Tidtabellen för utförandet av arbetet är helt orealistisk, och är antingen ett pinsamt misstag på grund av okunskap eller så ett taktiskt drag för att inte behöva behandla offerterna likvärdigt. Jag utgår från det förstnämnda.

Arbetet förutsätts utföras under den tid av året som är minst lämpad för det arbete som beställs.

Det var nästan lika tröttande att skriva ovanstående som att läsa offertförfrågningen och se hur fel det kan bli när det riktigt vill sig, men samtidigt hade det nån slags terapeutisk effekt att få ner det här på… papper? Bildligt talat, härefter, såvida inte någon värmt upp printern för ändamålet.

Korrespondens

Det första jag gjorde när jag läste offertförfrågningen var att mycket kort meddela min spontana reaktion:

from: Patrick Wingren
to: NN@novia.fi>
cc: Musikhuset i Jakobstad <ledningsgruppen>
date: Jun 11, 2019, 6:23 PM
subject: Re: Offertförfrågan för restaurering av Wava institutets pianon

Hej,

jag bedömer tidtabellen som helt orealistisk, såvida inte all materialanskaffning redan är gjord och arbetet är inplanerat sedan tidigare. Det här ligger så långt ifrån en offertförfrågan på lika villkor som jag kan tänka mig. 

Hälsn. Pati

Senare insåg jag att jag kanske inte var alldeles tydlig med att jag inte tänkte delta i offertgivningen, så då skrev jag ett nytt mail, där jag nämnde detta, och

gick igenom hela arbetsvärderingen och kommenterade, instrument för instrument, för att anmäla avvikande åsikt,

nämnde allt det väsentliga som direkt berörde offertförfrågningen; en kortare version av den långa texten här ovanför, och

bad ledningsgruppen (vilken jag fortfarande i det här skedet uppfattade som beställare) att inte göra något förhastat i detta nu, om det efter 10 år av synliggörande av behovet nu plötsligt finns medel för renoveringar.

Rektorn för institutet tackade i ett svarsmeddelande för mina kommentarer, välkomnade mig in för att diskutera vidare, sade att responsen på offertförfrågningen inte överlag varit negativ, och hoppades på många förslag att ta ställning till.

… på vilket jag svarade att jag ju redan varit utförlig i min kritik men att det trots detta ser ut som om allt kommer att löpa på som planerat, eftersom det finns hopp om att många förslag ska komma in. Jag skrev att jag därför inte såg någon nytta av fortsatt diskussion, såvida det inte fanns något speciellt som rektorn ville diskutera med mig?

Det var det sista jag hörde (innan jag kort anmälde via Facebook att jag planerar att skriva den här texten.)

Avslutande tankar

De närmaste dagarna efter att jag mottagit offertförfrågningen var jag ytterst konfunderad över upplägget och lade onödigt mycket energi på allehanda teorier om vad som kunde ligga bakom den anonyma fasaden. Det är ännu ett exempel på hur ohälsosam slutenhet – avsaknad av transparens – och ansiktslöshet är. Det dröjde några dagar innan jag fick kontakt med andra i ledningsgruppen och fick reda på att hela ärendet ligger helt och hållet på Staden Jakobstads, institutets, bord. Det var några dagar för mycket.

Processer som inte är klara och genomskinliga ger utrymme för fantasi, och aldrig är människan så fantastiskt fantiserande som när hon famlar i mörker. Det vaga, outtalade, antydda, tolkade – det är så destruktivt.

Hur trött jag än blir på saker och sammanhang verkar det som om den kraft som behövs för att borra sig allt djupare ner aldrig kommer att sina. Och det är så onödigt – i små vardagsfraser som de här, och i den långa livstexten i stort.

Avsaknad av transparens är ett syskon till tystnad. Tillsammans förstärker de det otydliga, grumlar vattnet till den grad att du till sist inte vet om ditt nästa steg landar i en vattenpöl eller i bråddjupet. Att inte samtala, att inte tala om, att inte nämna saker vid deras namn, allt sånt öppnar för tolkning. Och vi tenderar att tolka till det värsta, tills någon bekräftar eller förnekar.

Men är inte det här att göra en stor sak av någonting ganska litet, att göra en höna av en fjäder? Mot det påståendet har jag två invändningar.

Dels har vi en tendens att dela våra liv i små bitar, avdelningar åtskilda av vattentäta skott. Arbete och fritid separerade. Livsåskådning och vardagsliv separerade. Kärlek till partner separerad från kärlek till barn, separerad från empati och sympati för andra i vår närhet, separerad från medlidande för sammanklumpade folkmassor långt borta. Ogillande av grannen som klipper gräsmattan på udda tider separerat från ogillande av kvinnans strukturella underlägsenhet i flera icke-västerländska samhällen.

Alla vet att det här inte är ett sant liv, men det berättar vi inte för oss själva. Vi blundar för att vi inte alltid reagerar rationellt och gradvis, för att det mesta hänger ihop, för att den minsta sak kan vara större än det största tänkbara, just då och just där. Vi är irrationella, och det är det som gör oss levande, med allt vad det innebär av glädje, sorg, irritation, eufori, lugn, upprördhet – tätt sammankopplade och ofta samtida.

Dels understryker frågan min poäng. Ingen som visas en fjäder misstar den för en höna.

// Patrick Wingren

Vad andra bör tycka är viktigt

Inlägg

Föreställ er en naturaktivitetsdag i lågstadiet. Alternativen är två; barnen kan välja mellan 1) att bege sig ut i skogen för att plocka svamp, 2) att besöka ett lantbruk med nötkreatur.

Den lärare som ansvarar för utflykten till skogen är starkt kritisk till köttindustrin. Därför skulle läraren helst se att alla elever plockar svamp den dagen. Men bara en fjärdedel av barnen väljer svampplockning.

Efteråt är nästan alla barn är nöjda med sitt val för dagen, även om några få bestämmer sig för att välja annorlunda nästa gång ett sånt tillfälle ges. Läraren som ansvarat för svampplockningen kan dock inte dölja sin irritation och väser åt barnen att de borde veta bättre.

En vecka senare inleder läraren en kampanj i syfte att åstadkomma att barnen, vid motsvarande tillfällen i framtiden, delas upp i två lika stora grupper. Läraren skickar ut ett föräldrabrev. I brevet förebrås föräldrarna för att de så aningslöst programmerar barnen till att bli köttätare ända från ung ålder.

Några enstaka föräldrar, avogt inställda till köttindustrin även de, hakar på i kritiken av de andra föräldrarna. En del av deras barn skäms lite för sina föräldrar, men så gott som alla av deras barn säger ändå – uppmanade av föräldrarna – till sina klasskamrater att de borde skämmas för att de besökt lantbruket.

De flesta barn i skolan bestämmer sig där och då för att aldrig mera i livet välja något utan att fråga råd av någon som vet vad som är bäst för dem. Och inget barn i skolan kan längre minnas hur roligt det var på själva naturaktivitetsdagen.

Det här osannolika exemplet handlade om barn. På samma sätt vill några ideologiskt fanatiska vuxna bestämma över andra vuxnas vardag, genom lag och reglering omyndigförklara andra som inte delar samma ideologi. Arbetsmetoden är oftast densamma som i exemplet – skuldbeläggning – och eftersom alla vi vuxna, till skillnad från barn i allmänhet, dras med skuld för det ena eller det andra så kan det vara lättast att kanalisera skulden dit.

Då slipper man bearbeta det som egentligen borde bearbetas i ens eget liv, eftersom all kraft går till det som är enklare att hantera. Det obearbetade egna försvinner däremot ingenstans, och kommer förr eller senare ut på de mest oberäkneliga sätt.

Och allt det här för att någon tycker att svampplockning är viktigt. Eller jämställdhet. Eller Gud.

// Patrick Wingren

Tankar på sparlåga

Inlägg

En del har frågat varför jag tidvis är väldigt aktiv i aktuell diskussion och debatt, bara för att sedan försvinna nästan spårlöst och inte diskutera eller debattera andra lika viktiga ämnen. Svaret är mycket enkelt: det handlar om ekonomi.

Att vara en ensaksmänniska är både en välsignelse och en förbannelse. Det positiva är förmågan att fokusera totalt. Det negativa är de praktiska följderna av ett fokus så starkt att inget i periferin har någon betydelse just där och då.

När jag skriver – diskussion, debatt, kolumner – ger jag mig hän, deltar med hela mig själv. Att skriva vid sidan om har aldrig varit ett alternativ för mig, lika lite som att lojt jogga runt på en fotbollsplan eller att musicera för halv maskin. Tankarna behöver sin egen tid.

I sjok där intensiv tankeverksamhet krävs väljer jag som självförsörjande att tänka, i stället för att sätta tid och energi på inkomstbringande arbete. Jag permitterar mig själv, om man så vill, eller kanske sannare: tankens energi manar ovillkorligen till strejk. Man kan säga att jag skriver för min egen skull (vilket är sant) och för andras skull (vilket också är sant.) Man kan också säga att jag skriver för den goda sakens skull, i en strävan efter att bidra, att göra väl. Också det är sant.

Problemet som uppstår är i vilket fall som helst detsamma som inom musik eller annat konstutövande. Det finns sannerligen ingen direkt koppling mellan något unikt uttryckt och ekonomisk bärkraft, och kvalitet mäts inte självklart i pengar.

Det här vet alla som vill uttrycka sig utanför den smala kommersiella mittfåran där kloner ställer sig i kö i väntan på att komma fram i rampljuset. Det är svårt även där i mitten, och ute i marginalen är det i praktiken omöjligt att livnära sig på att uttrycka sig. Ändå är vi förvånansvärt många som inte vill vika av från den smala väg vi upplever som riktig för att lydigt infoga oss i mainstream-ledet.

Och när jag nu ändå använder biblisk retorik kan jag passa på att konstatera att den så kallade matteusprincipen är ett sällsynt insiktsfull och tidlöst konstaterande som hugger som en dolk genom så gott som alla former av mellanmänsklighet, förr som nu: Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.

Det är mot de som redan syns och hörs som de stora strålkastarljusen riktas. Jag förstår det till fullo när det handlar om stora sporter – det är svårt att argumentera mot resultatinriktade arvoden i sammanhang där efterfrågan höjer värdet på utbudet, även om summorna ofta är ofattbara, astronomiska. Samma gäller stora popikoner. Marknaden är fri. Jag förstår också att stjärntenorer och -dirigenter är en bristvara, min enda reservation i det fallet är när arvoden hålls konstgjort höga genom tillskjutande av skattemedel.

Vad jag inte alls förstår är varför finlandssvenska kulturella fonder riktar sina spotlights för att lysa upp de redan självlysande, placerar mysiga små ledlampor i amatörmyllan, och fortsättningsvis låter så många professionella konstutövare famla i mörkret. Fonderna fungerar i huvudsak inte som mecenater utan som ett marknadstillskott, och när man skjuter till medel uppstår… just det, inflation. Kulturell inflation.

Den rödgula julbocken sover enligt en av de berörda fondernas styrelseordförande aldrig. Hur jag än anstränger mig kan jag inte komma ihåg en enda julklapp jag fick som barn som skulle ha något konkret värde för mig idag. Det samma kommer förmodligen att gälla framtida finlandssvenskar, som blickande bakåt i historien ser ett hav av kulturellt presentpapper, det kulturarv vi nu säger oss förvalta.

Orsaken till att jag inte skriver mera, debatterar mera, engagerar mig mera är att jag inte har råd. Generande nog egentligen inte ens med den här texten. Tid är pengar, eller rättare sagt – tid måste ge pengar, om inte pengar ger tid.

Samtidigt tycker jag att sådana som jag borde ges sådan tid. Inte nödvändigtvis jag, men sådana som jag. Strukturell tankeverksamhet är nödvändig, men tanke som inte är bunden av strukturer – strukturellt överskridande tankeverksamhet – är minst lika viktig. Fritt tänkande är en bristvara i vårt samhälle, vilket är sorglustigt, eftersom det är det fria tänkandet som skapar strukturer, inte tvärtom.

Nu ramar vi in oss alldeles på egen hand. Den akademiska världen, pressen, politiken, alla är viktiga boxar i samhälls- och kulturbyggandet, likafullt studsar tankarna mest mot de egna väggarna om inte själva strukturerna utmanas. Och strukturerna kan inte utmana sig själva.

Vi har tankesmedjor som drivs i affärssyfte, tankesmedjor som drivs i politiskt syfte, tankesmedjor som hissar upp forskningsrapporter i den finlandssvenska flaggstången… hur skulle det vara med en fri tankesmedja där det viktiga inte är att det diskuteras på svenska utan att det som diskuteras på svenska är viktigt? Undertecknad anmäler härmed intresse.

// Patrick Wingren

Musikerdilemma

Inlägg

Jag har spelat en handfull konserter av olika slag den senaste tiden, och efter varje konsert har en och samma typ av respons uppstått (med en viss variation i det sagda, förstås, men med samma andemening.)

Någon har kommit fram, tagen och berörd av konserten, och sagt något i stil med

“Det är så synd att du inte uppträder mera än du gör, att man får höra dig spela piano så sällan. Du borde spela hela tiden! Varför gör du inte det?“

Svaret är mycket enkelt: det är i praktiken omöjligt att försörja sig som självständig musiker inom marginaliserad musik i kulturdammen.

Med “marginaliserad musik” avser jag här all typ av musik som inte kör i den kommersiella mittfilen. Det är svårt nog även där, mitt på körbanan – få är de musiker som kan ägna sig helt och hållet åt sin egen musik. De allra flesta arbetar med annat för att få det hela att gå ihop: jobb som inte har med musik att göra, eller undervisning, eller spelningar på firmafester, eller – vanligtvis – en kombination av många olika sådana inkomstflöden.

Den gemensamma nämnaren i alla ovannämnda fall är att tid och kraft läggs på sånt som inte är eget musikskapande.

Inom den marginaliserade musiken är läget ännu kärvare – det finns knappt några musikaliska sidojobb alls. Inom den klassiska musiken ger de statsfinansierade orkestrarna en sådan möjlighet , men platserna är få och trycket på tjänsterna högt. Utanför den klassiska musikervärlden är läget katastrofalt. Inom jazzmusiken och närliggande/associerade musikformer finns det mig veterligen för närvarande två orkestrar som erhåller statsstöd: UMO big band och Riku Niemi Orchestra. Den sammanlagda mängden tjänster motsvarar för jämförelsens skull i stort sett antalet “klassiska tjänster” i de små städerna Vasa och Jakobstad.

Men varför inte undervisa, söka tjänster i någon av de få statsstödda orkestrar som finns, spela firmafester, eller ha icke-musikrelaterade arbeten på sidan om? Helt enkelt för att energin inte kanaliseras in i det egna musikskapandet.

Jag har ännu inte sett en enda lärare för vilken inte det egna musikaliska uttrycket blivit lidande (mig själv medräknad.) Jag har inte heller sett någon firmafestmusiker som efter en längre tid inom det området haft något personligt särpräglat musikaliskt uttryck kvar. Jag har, med några enstaka lysande undantag, inte sett orkestermusiker ge solistiska konserter där det personliga musicerandet höjt den musikaliska upplevelsen.

Det ovanstående är inte nödvändigtvis något problem ifall den yttersta personliga målsättningen är att kunna försörja sig genom att arbeta inom musikfältet. Har man den målsättningen och lyckas uppnå den så är det något jag respekterar helt och fullt.

Vill man någonting annat med sitt musicerande så är det däremot just sånt som måste undvikas, ännu en gång på grund av att tid och kraft riktas bort från det egna musikaliska skapandet, och på grund av att det egna musikaliska uttrycket oundvikligen devalveras. Det här har inget med elitism att göra, det är bara ett krasst konstaterande.

Så personligen arbetar jag enbart i sådana musikaliska sammanhang där jag inte kompromissar det musikaliska uttrycket på lång sikt. Därför uppträder jag väldigt sällan, arrangerar och komponerar musik i noggrant utvalda projekt, och arbetar med en hel del icke-musikaliskt arbete för att försörja mig.

Det sorglustiga i sammanhanget är att de finlandssvenska fonderna har ett sammanlagt finansiellt kapital som är generande stort i förhållande till antalet kulturutövare. De finlandssvenska fonderna verkar däremot inte ha något större intresse av att stöda professionellt utövad marginaliserad musik.

Min personliga uppfattning är fortsättningsvis att fonderna, i sitt sprutkannevattnande av kulturfältet (där många droppar regnar ner över amatörverksamhet men just inga seriösa satsningar gör på individuellt professionellt konstutövande), långsamt åstadkommer en inflation i det kulturella kapitalet i Svenskfinland. Mera om detta i kommande inlägg.

// Patrick Wingren

Inledning

Inlägg

Den här bloggen är det logiska resultatet av en idé jag haft en längre tid. Jag upplever att jag har en hel del jag vill säga om det sammanhang i vilket jag – och alla finlandssvenskar, i högre eller lägre grad – återfinns.

Kulturellt, då alltså – personligen specifikt som kulturutövare, generellt kultur som odlande av samhälle och sammanhang. Mina åsikter är inte nödvändigtvis riktiga, men de är mina egna. Om andra på samma sätt vill uttrycka sina åsikter på den här sidan så är det fritt fram. Längre inlägg kan och kommer att publiceras här på kulturdammen.opinion.fi.

————————

En av sidans målsättningar är att samla det som sägs, eller borde sägas, på samma ställe. En personlig målsättning är att inte låta märkliga fenomen passera det lågt spända finlandssvenska himlavalvet utan kommentar. Några exempel:

Man ska inte, som Svenska kulturfondens tidigare direktör Leif Jakobsson gjorde i repliken till mitt debattinlägg för några år sedan, i inledningen av texten kunna lovorda kulturfondens transparens och lite senare meddela att kärnan i bidragsbehandlingen – de sakkunnigas insats – är sluten. Sådana aningslösa logiska kullerbyttor ska aktivt lyftas fram. Typ:

Jag: – Jag ställer mig starkt skeptisk till de sakkunnigas kompetens.
Fondtjänstemännen: – Nej nej nej, vi har jätteduktiga sakkunniga som utför ett utmärkt jobb!
Jag: – Aha, vilka då?
Fondtjänstemännen: – Vi sejr int.

Ett moment 22 av den högre skolan.
SFP. Den finlandssvenska motsvarigheten till Sannfinländarna. Inte ideologiskt, men gällande politisk taktik. Det kitt som håller samman det minst sagt brokiga partiet är Hotet Utifrån. Jag ser det som en väg till undergång, för språk är ingen värdering, och att förenas mot något – att rösta på grund av rädsla – är i förlängningen destruktivt.

Att dra en gräns mellan ett oss och ett dem är ett relativt enkelt sätt att samla röster från en del av den svenskspråkiga befolkningen, men långt ifrån alla väljer att prioritera språket på bekostnad av värderingar. Jag tror att ett ökande antal unga kommer att välja att inte rösta på ett ideologiskt diffust parti.

Vad är ett SFP i opposition? Och var står SFP minus svenskan? Det har jag svårt att svara på, och jag är rädd för att partiet inte har det särskilt mycket enklare.

————————

Sånt, alltså. Och annat. Återkommer.

// Patrick Wingren