Ansvar

2 inlägg

Ansträngd kyrkpress

Inlägg

Det här är den andra av två texter där jag via fallstudier vill belysa det destruktiva i kollektiv ansiktslöshet, undflyende av ansvar, institutionell självtillräcklighet och att inte vara uppgiften mogen. Den specifika analysen rör i det här fallet hur styrelsen för Fontana Media, utgivare av Kyrkpressen, agerat de senaste månaderna.

Friskrivningsklausul: Jag är personligt bekant med flera av styrelsemedlemmarna och redaktörerna, och May Wikström har varit min vän i nästan trettio år. Den här texten, liksom den tidigare jag skrev, kan tänkas uppfattas som drabbande person. Då rör det sig, enligt min uppfattning, om en ytlig läsning.

Till skillnad mot i den första fallstudien, som gällde Musikhuset i Jakobstad och som handlade om sånt som jag är speciellt väl insatt i, inleder jag här med att konstatera att jag inte vet just någonting alls om det som ledde till May Wikström, chefredaktör för Kyrkpressen och verkställande direktör för Fontana Media, blev uppsagd våren 2019.

Borde jag inte i så fall hålla tyst, eftersom jag inte vet tillräckligt? Det är förmodligen precis vad Fontana Medias styrelse har tänkt att de flesta kommer att göra.

Därför inbjuder jag Fontana Medias ledning att möta mig i sak, genast jag missar i den här texten. Det vore ytterst välkommet. Varför? För att det är helt sant att alla vi som står utanför inte vet tillräckligt om det skedda. Och det beror på total brist på transparens från ledningens sida.

Varför behöver då vi andra, vi här utanför, veta någonting om det som inte sägs angå oss? Den frågan missbedömer läget, på flera olika sätt.

En semi-offentlig institution som Fontana Media är sällsynt illa lämpad att själv avgöra vad som angår andra.

Jag väljer här att använda begreppet semi-offentlig för att beskriva Fontana Media och dess absolut största fönster ut till allmänheten, Kyrkpressen. Visst kan man hävda att Fontana Media som aktiebolag är en fristående juridisk person precis som vilket annat företag som helst, separat verkande från sin ägare Församlingsförbundet.

I praktiken är det ändå inte särskilt svårt att se varifrån Fontana Medias finansiering kommer. Själva bokförlaget gör förmodligen en mycket anspråkslös vinst, om någon alls. Medel flyter in från de församlingar som för sina församlingsmedlemmars del prenumererar på Kyrkpressen. Församlingarna bekostar prenumerationerna med den inkomstrelaterade kyrkoskatt som uppbärs av församlingsmedlemmarna.

Det är sant att man i Finland är fri att själv välja om man tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan eller inte, faktiskt på ett rätt liknande sätt som man kan välja att tillhöra ett andelslag som t.ex. S-gruppen eller inte (även om ägarskap i andelslagen idag är mindre drivet av traditionella normer och värderingar än medlemskap i kyrkan.)

Det finns ändå en uppenbar skillnad mellan finansieringsmetoderna. På Prisma handlar vi bröd på eget initiativ, väljer åter och åter igen att stöda det sammanhang vi tillhör. Kyrkan uppbär – i en rätt komplicerad och bitvis skrämmande, bitvis fascinerande relation till den offentliga sektorn – en kyrkoskatt av sina medlemmar, och bestämmer sedan hur, låt oss något raljerande säga, livets bröd distribueras bland medlemmarna.

Kyrkan kollaborerar med den offentliga sektorn, och Fontana Media drivs i praktiken med medel som samlas upp så. Det för andelslagen och kyrkan gemensamma är att det vore naivt, och direkt kontraproduktivt, att hävda att det sätt på vilket andelslag och kyrkas verksamhet bedrivs inte skulle angå medlemmarna.

Jag då, som baptist av bara farten, angår agerandet på Fontana Media mig, trots att jag inte ens är – vad ska vi kalla det – passiv ägarkund? Jovisst.

Ingen tvingar Församlingsförbundet att ge ut Kyrkpressen. Kyrkpressen verkar (låt vara på ett något konstruerat sätt, men ändå) offentligt, och är den tidning som når flest läsare i Svenskfinland. Kyrkpressen bildar opinion, och opinion verkar inte i ett vakuum. Alla berörs.

Kyrkpressen väljer självmant att vilja angå alla, och då kan inte Fontana Medias styrelse plötsligt selektivt välja exakt vad gällande Kyrkpressen som skall kännas angeläget.

Det jag skriver här ovanför borde vara klart för läsaren, det verkar dock vara mindre klart för Fontana Medias styrelse. Styrelsen har, i sin uppgift som ytterst ansvarig, valt att inte axla ansvaret för hur Kyrkpressens image drabbas av vårens händelser.

Men genom att inte axla ansvaret är det just styrelsen som genom sitt agerande sänker förtroendet för Kyrkpressen och som allvarligt skadar tidningens image. Det handlar om att sjunka in i ett kollektiv som är sig själv nog, att anonymisera, och att agera med en grav okunskap om hur individ och samhälle fungerar.

På vilket sätt har då styrelsen misslyckats?

Styrelsen har gett de övriga anställda på Kyrkpressens redaktion förmånen av att få åtnjuta kollektiv anonymitet och därigenom ställt redaktionen som ansiktslös grupp i opposition till May Wikström som synlig individ.

Styrelsen har vidare genom att avskeda May Wikström öppet tagit parti för kollektivet, mot May Wikström, utan att på ett godtagbart sätt kunna förklara varför.

Ändå har styrelsen i takt med att pressen ökat skiftat över till att agera som om den vore neutral part i ett tvistemål mellan två parter, och på så sätt undflytt sitt egentliga uppdrag.

Vad styrelsen genom sitt agerande förmedlar till ägare och kunder är något krasst sagt att rättvis behandling och värnande om människans integritet är av stor vikt, så länge du fortfarande är anställd vid Fontana Media.

Kan du ge konkreta exempel?

I. Styrelsen har inte informerat om någon specifik orsak till uppsägningen. I och med den typen av slutenhet och tystnad öppnar styrelsen för de mörkaste av sidor hos människan.

Människans fantasi har inga gränser, och i frånvaro av fakta fyller vi ut med spekulativa förklaringar. Lägg till detta att ett flertal med större insyn i det skedda kommit med vaga och/eller insinuerande uttalanden på sociala medier och som anonym källa i press, och genom detta överräckt armeringsjärn som vi kan bygga ett möjligt händelseförlopp kring. Några exempel:

Det har förekommit interna konflikter på redaktionen i många år. Styrelsen bekräftar detta (Hbl 26.4) för att senare, i egen rapportering, lämna bort den detaljen (se nedan.)

Personal har mått så dåligt att de varit tvungna att sjukskriva sig. Styrelsen varken bekräftar eller dementerar.

En gruppering inom redaktionen har med outtalade eller uttalade hot mer eller mindre tvingat en svag styrelse att avskeda May Wikström. Styrelsen varken bekräftar eller dementerar.

Styrelsen agerar som den gör för att skydda alla inblandade, inklusive May Wikström. Styrelsen varken bekräftar eller dementerar.

Kring det här kan var och en – kommer var och en – som berörs att bygga ett eget narrativ, en egen möjlig tolkning av vad som kan ha skett. Och den enda vi med säkerhet vet att är inblandad är May Wikström. Hon hängs ut ensam och bildar därmed automatiskt svagare part. Kollektivet, de många, tillåts förbli anonyma och bildar starkare part.

Det är en gigantisk skillnad mellan att ge utrymme för spekulativa tolkningar där May Wikström kan komma att framstå som ängel eller djävul, och att ge utrymme för spekulativa tolkningar där en grupp (styrelse och redaktion) agerat änglalikt eller djävulskt.

Det här verkar styrelsen inte ha insikt nog att förstå. Det förstnämnda handlar om en enda namngiven individs personliga handlingar, det senare om handlingar utförda av en grupp med anonyma medlemmar där ingen avkrävs personligt ansvar.

Den som tycker att jag överdriver när jag använder starka ytterligheter här ovanför (ängel eller djävul) har inte blickat tillräckligt långt ner i sitt eget mörker för att förstå vad människan är kapabel till när fantasin får fritt spelrum.

Slutenhet är demonisk, den ger utrymmer för det mörkaste inom oss. Det visste Jesus, det visste Dostojevskij, det visste Kierkegaard, och det bör styrelsen komma att inse på sätt eller annat.

Det kan vara så att styrelsen försöker skydda alla inblandade. Det kan också vara så att styrelsen är svag och inte kan hantera redaktionen. Det kan vara så att det pågått en intern maktkamp, som precis som så många gånger tidigare när det gäller kyrkliga eller till kyrkan knutna institutioner tillåtits sprida sig som en varböld där de som för länge sen borde ha opererat i stället valt att knäppa händerna i bön och blicka uppåt, blicka bort.

Det kan vara på sätt eller annat, vilket är problemet. En styrelse som vore uppgiften mogen skulle se till att världen utanför kyrkpressdörrarna vet vad som ska diskuteras.

Kyrkan har haft interna konflikter ända sedan Paulus, Petrus och Jakob. Till all lycka är transparensen föredömlig i Nya Testamentet, vi behöver inte gissa oss till varför parter drog åt olika håll. Idag byter präster församling och chefredaktörer sparkas, och ingen utomstående vet varför.

II. Styrelsen har famlande försökt att kontrollera narrativet. I synnerhet genom rapportering i sin egen tidning – just den tidning vars redaktion bildar centrum för (den förmodade) konflikthärden.

Att läsa två specifika reportage där styrelseordförande Hans Boije uttalat sig är mycket märklig läsning. I både Hufvudstadsbladet (26.4) och Kyrkpressen (2.5) framställs det kärva ekonomiska läget som den grundläggande orsaken till att May Wikström tvingas avgå.

Den logiska slutledningen i båda artiklarna är besynnerlig, men i den artikel som borde vara mer noga avvägd – skriven en vecka senare och fullständigt kontrollerad av intervjuad part – är logiken rent absurd. Jag kan inte beskriva den på ett annat sätt än så.

Resonemanget i båda artiklarna går så här: Fontana Media har stått för stora ekonomiska utmaningar, vilket har lett till så pass svåra påfrestningar inom organisationen att det i rådande läge inte finns förutsättningar för May Wikström att leda företaget längre. Men det finns markanta skillnader i de två texterna.

I Hbl (26.4) intervjuar Mikael Sjövall styrelseordförande Hans Boije):

“– May Wikström har skött kontakterna med kunderna väl och lyckats förnya tidningen, men de tuffa omständigheterna har lett till påfrestningar inom organisationen och i rådande läge är det bäst att May går vidare, säger Boije.
– Vad betyder det rent konkret?
– Det kan jag inte kommentera närmare av hänsyn till de inblandade personerna, men det handlar om konflikter på redaktionen som har påverkat atmosfären […] vi har anlitat konsulter för att lösa frågan, men kommit fram till att det inte finns förutsättningar för May att leda företaget.“

Här kunde den observanta läsaren tänkas bli fundersam. May Wikström har skött kundkontakter väl och lyckats förnya tidningen, men samtidigt har det uppstått konflikter på redaktionen. Hur ofta sparkas chefredaktörer om arbetsmiljön på en redaktion tyngs av konflikter? Sannolikt inte särskilt ofta. I synnerhet inte om redaktionen utgörs av ett antal arbetare som kan räknas på båda händernas fingrar.

Det här tror jag är den bakomliggande orsaken till fadäsen med artikeln i egen tidning den 2.5. Kyrkpressens artikel är snarlik den i Hbl, och verkar vara skriven i avsikt att kontrollera narrativet på ett bättre sätt. Hur det lyckades? Katastrofalt dåligt.

KP 2.5, biträdande chefredaktör Nicklas Storbjörk intervjuar styrelseordförande Boije:

“[Boije] konstaterar vidare att May Wikström skött kontakten till församlingarna på ett utmärkt sätt under den utmanande perioden och att hon också klarat av att förverkliga den strategi som styrelsen dragit upp.
– Men dessa tuffa omständigheter har lett till påfrestningar inom organisationen och ett behov av betydande åtgärder för att trygga företagets framtid […] av hänsyn till alla inblandade och mot bakgrunden av ett behov av arbetsro kan och vill vi inte närmare gå in på detaljer, säger Hans Boije och konstaterar att allt fokus ligger nu på att trygga både kvaliteten och lönsamheten i verksamheten.
– I det rådande läget fanns tyvärr inte förutsättningar för May Wikström att leda företaget längre.” (fet stil min, förf. anm.)

KP lyckades i den här texten framgångsrikt lämna bort det som skavde i Hbl-artikeln; här står inget om konflikter på redaktionen eller anlitade konsulter. Men här trampar Boije och redaktionen osannolikt nog etter djupare i klaveret, trots att texten är helt under KP:s kontroll.

May Wikström har uppenbarligen klarat av exakt den strategi som styrelsen dragit upp. Om detta – det att hon lyckats med det av styrelsen ålagda uppdraget – har lett till en ohållbar situation på redaktionen, vem i ledningen, om någon alls, är det egentligen som borde avgå?

Det är givetvis i själva styrelsen medlemmar skall sparkas – antingen endast ordförande, eller så hela styrelsen. Hans Boije säger att May Wikström har gjort precis det hon skulle, och resultatet är påfrestningar inom organisationen. Det betyder att styrelsens agerande försatt Kyrkpressen i en ohållbar situation.

När jag läser Hans Boijes uttalande så är min spontana reaktion att styrelsen med stor sannolikhet avskedat den enda som klarat av att utföra sitt jobb under rådande omständigheter.

I min tidigare text, den andra fallstudien, skrev jag om den typ av ledning som jag inte stött på annanstans än inom den offentliga sektorn. Fontana Medias ledning agerar besläktat, men det finns en nyansskillnad: det handlar här om ett företag som fram till rätt nyligen kunnat agera som om finansieringen var lika trygg som vore den lagstadgad, men som nu i stigande grad tvingas agera på en fri marknad. Och Fontana Medias ägare och styrelse verkar uppenbarligen inte kunna hantera den förändringen.

För att göra det hela ännu mera tragikomiskt så hade Kyrkpressen enligt god journalistisk sed gett May Wikström möjlighet att kommentera artikeln. Hennes kommentarer var dock så komplexa att hantera att de inte publicerades (Nicklas Storbjörk i en föredömligt uppriktig replik till Olav S Melins insändare, KP 16.5)

Nicklas Storbjörk skriver i samma svar till Olav S Melin att det skulle ha blivit omöjligt att vara både part och journalistisk granskare i en dialog [med May Wikström]. Givetvis är det så; lika omöjligt är det att vara både part och journalistisk granskare över huvud taget, vare sig man står i dialog med andra part eller inte. Kyrkpressens artikel borde aldrig ha publicerats, vilket jag är säker på att redaktionen är mycket väl medveten om vid det här laget.

Avslutande ord

Att Kyrkpressens image har tagit skada av vårens händelser är självklart. Att be om arbetsro är – förutom att a) jag aldrig tidigare hört ett aktiebolag be om arbetsro, b) ett företag som verkar offentligt och bildar opinion knappast kan förväntas att opinion inte ska kunna bildas kring företaget självt – ingen lösning alls. Det som grävs ner nu kommer, precis som allt annat oförlöst, att genomtränga markytan med sjufalt fulare ansikte i framtiden.

Märk att det ansiktslöst kollektiva, försöket att undfly ansvar, har en förödande effekt – det gör alla på Kyrkpressen ansvariga. Styrelsen har en möjlighet att åtgärda detta, och behöver knappast söka särskilt djupt i den förmodade värdegrunden för att hitta det enda rätta – det enda rättfärdiga – sättet att handla.

Det handlar om precis det som genomsyrar den grundtanke som Kyrkpressen vill förmedla till läsaren.

Det handlar om personligt ansvar, att våga nämna saker vid deras rätta namn, att uppriktigt och ärligt reflektera över vad som gått fel, och att ha mod att framstå som ofullkomliga. Om det visar på brister hos ledningen så är det den typ av svaghet som kan bli stark. Det som inte räds ljuset växer.

I samma grundtanke finns också en maning, vibrerande i profeternas ord i Gamla Testamentet, resonerande i Nya Testamentet, om att skydda den svaga och ha omsorg om den utsatta. Den svaga parten, den som står ensam utsatt i det här fallet, är May Wikström.

Alternativet – att styrelsen låter tiden ha sin gång och passivt låter saken bero – är destruktivt, och ytterst är det också kärlekslöst. Kärleken räds inte sanningen.

Den nydaning May ledde förde Kyrkpressen från tidningshögen intill WC-stolen ut i vardagsrum och kök. Det är samma tidning som för tillfället riskerar att spolas ner i det grumligaste av avlopp, och det är Fontana Medias styrelse som håller handen vid spaken.

Någon kunde invända att jag uppfattat allt detta fel, att jag inte är tillräckligt insatt. Minns då att jag här ovan argumenterat logiskt utgående från den information styrelsen förmedlat. Att utomstående har en bristfällig uppfattning är ett icke-argument så länge slutenheten fortgår och transparensen uteblir.

För mig personligen, i min roll som skribent i tidningen, är styrelsens agerande en avgörande fråga. Den som känner mig vet att jag skyr sammanhang jag inte tror på. Jag kan inte med gott samvete skriva kolumner i för en tidning som säger ett och gör ett annat, en tidning som förbunden till rädsla och slutenhet propagerar ett budskap om trygghet och öppenhet.

// Patrick Wingren

Att betala för att stå utanför

Inlägg

Det jag vill skriva om här är hur Staden Jakobstad, i ett specifikt fall i vilket jag är speciellt väl insatt, i dagarna riskerar att slösa med offentliga medel (det vill säga använda våra pengar på ett allt annat än optimalt sätt) – trots att jag upplyst både den berörda enheten inom Staden Jakobstad och stadens politiska ledning om att så håller på att ske.

Subjektiv bedömning från min sida? Givetvis, men också uppriktig och professionell. Man kan ha olika synvinklar, men en sak är säker: ställer du dig i mitten och betraktar har du ingen vinkel alls. Självtillräcklighet i institutioner av olika slag, särskilt offentliga sådana, gör att ytterst få där inne bryr sig om att stiga utanför dörrarna annat än av tvång.

Det här skrivs i syfte att sparka upp dörrarna, och jag gör det med argument som återfinns här nedanför.

Jag skriver också för att sätta in det hela i ett existentiellt perspektiv. Det kan verka långsökt, men där vill jag be läsaren om tålamod. Det vid första anblicken triviala rymmer komplexitet som inte behöver konstrueras, bara belysas.

Friskrivningsklausul nr 1: Det jag skriver berör på inget sätt den firma inom Novia som driver Schaumansalen i Jakobstad. Den fungerar som en helt fristående aktör i Campus Allegro, har en flexibel organisatorisk modell, och förvaltar instrument jag storligen njuter av att arbeta med som pianotekniker.

Friskrivningsklausul nr 2: Jag skriver helt utgående från sak här nedan. Min kritik berör agerande, och mycket av det agerade har sin grund i oklara strukturer. Man kan läsa min text som drabbande person, men det är inte min avsikt. Avsikten är den motsatta; att visa hur personer - jag och alla andra inblandade - drabbas av sammanhang och systematiska fel inom dessa.

Bakgrund

Jag har de senaste fem åren jobbat som pianostämmare i avtalsförhållande med musikutbildningarna i Campus Allegro – utbildningar i Yrkeshögskolan Novias, Yrkesakademin i Österbottens och Staden Jakobstads regi – det som allmänt brukar kallas Musikhuset i Jakobstad.

Jag skriver medvetet just pianostämmare och inte pianotekniker, för det jag har gjort är att stämma pianon och flyglar, inte serva och underhålla dem.

Så var det inte tidigare. När jag ännu var anställd som lektor på Novia var en del av min arbetstid vikt för pianoteknik, och då både stämde och servade jag instrumenten. Det var en bra lösning för alla parter; en inspirerande del av arbetet för mig, och en ekonomiskt förmånlig lösning för utbildningarna.

När jag sade upp mig från min tjänst i övergången till år 2014 kom vi överens om att jag fortsätter att arbeta med pianon och flyglar läsåret ut, med ett litet aber: ledarna för utbildningarna räknade ut kostnaden för de timmar jag som anställd hade resurserade för pianoteknik, och satte den totalkostnaden som budgettak för de tjänster de nu skulle köpa av mig som företagare.

Här bör den som är bekant med hur arbetsvärlden ser ut utanför den offentliga sektorn genast se ett problem. Köptjänster är dyrare punktvis, men köparen slipper alla andra kostnader utom just det man betalar för själva köpet. Alternativet är att anställa personal, med allt vad det innebär av utgifter.

Den praktiska följden av den reducerade budgeten blev att alla resurser sattes på stämning av instrumenten, och att inga pengar räckte över för regelbundet underhåll. Det var början på en dyster trend som fortsatt ända fram till denna dag.

Vårterminen 2014 gick till ända, och en arbetsgrupp sammansatt av lärare vid utbildningarna gjorde ett arbetsunderlag som bildade grund för den offertförfrågan för kommande pianounderhåll som skickades ut sommaren 2014 till flera pianotekniker, bland annat till mig.

Problemet var att arbetsgruppen inte hade tillräcklig sakkunskap för att veta vilken typ av tjänst som borde köpas. Det är ett fenomen som är vanligt förekommande inom verksamhet driven med offentliga medel, där enheter i allmänhet förväntas – och ofta tror sig – kunna klara allt själva. Det är för övrigt samma fenomen som ligger som grund för att så många byråkrater inom den offentliga sektorn arbetar med just det de är minst lämpade för (se Peters princip.)

Arbetsunderlaget innehöll regelbundna årliga stämningar, men inga timmar alls för service och underhåll. Jag påpekade detta direkt, och jag har fortsatt att lyfta fram samma sak under alla år sedan dess, ofta med en lättförståelig, varnande analogi:

Att stämma pianon och flyglar är som att tanka bränsle i bilar, men senast när oljelampan lyser ilsket rött kommer man att inse att det kunde ha varit bra med regelbunden service vid sidan av tankning.

Lägg till detta att instrumenten efter flytten in i Campus Allegro står i en byggnad med moderna krav på luftväxling, vilket är en ohyggligt påfrestande miljö för instrument som är gjorda av trä, metall och filt, instrument i vilka alla material lever sina egna liv i temperatur- och fuktsvängningar.

Under de här fem åren har jag sett pianon – och särskilt flyglar, vilka är känsligare – åldras och slitas ca tre gånger snabbare än de borde. Det har varit minst sagt deprimerande, men i något skede bestämde jag mig för att hålla tyst (så gott jag kunde) och bara göra det jag fick betalt för – ett mindre konstruktivt förhållningssätt som öppnar upp för cynism.

Allt annat än idealiskt alltså, men repliken till mina upprepade rapporteringar om läget var så gott som undantagslöst att det inte finns finansiering för regelbundet underhåll. Döm därför om min förvåning när jag tisdagen den 11 juni hittade följande e-postbrev i inboxen…

Offertförfrågningen

from: NN
to: Patrick Wingren
date: Jun 11, 2019, 4:56 PM
subject: Offertförfrågan för restaurering av Wava institutets pianon
 
Hej!
 
Wava institutet har fått budget för restaurering av 14 av husets pianon och flyglar och vill inleda processen med en offertrunda för arbetet.
 
Bifogar offertförfrågan samt rapporten som restaureringsarbetet grundas på.
Du har säkert bra koll på mängden arbete som krävs etc. men vid eventuella frågor så svarar jag bäst jag kan.
 
Mvh,
NN

… och som bilagor fanns två PDF-filer; en officiell offertförfrågan, och en arbetsvärdering. Den officiella förfrågningen såg ut så här:

Offertförfrågan – Restaureringsarbete gällande flyglar och pianon vid Wava institutet i Jakobstad
 
Ledningsgruppen vid musikhuset i Jakobstad har beslutat att samtliga pianon och flyglar tillhörande Wava institutet skall granskas och restaureras innan läsåret 2019–2020 inleds. Detta arbete skall utföras av en pianotekniker med expertis inom området.
 
Restaureringsarbetet utförs i enlighet med de restaurerings förslag som specificeras i den bifogade instrument kartläggningen, sammanställd av pianotekniker TT. Denna process skall färdigställas före 9.8.2019. Till arbetet hör därtill att instrumenten skall vara stämda och i gott spelskick tills 9.8.2019.
 
En komplett offert innehållandes prisuppskattning samt den aktuella teknikerns meriter ombeds lämnas in per e-post till NN@novia.fi senast 20.6.2019. Vid val av offert bedöms kostnaderna samt leverantörens meriter. 
 
Teknikspecifika frågor kan riktas direkt till TT (040 123 4567). Övriga frågor kan riktas till musikhusets tekniska assistent NN (044-7654321, NN@novia.fi).
 
Campus Allegro
7.6.2019

(*namn, epost och tel.nr har anonymiserats ovan)

Tusen och en sak

Det finns så mycket som är uppåt väggarna i det här att jag blir alldeles matt bara vid tanken på att fatta pennan… eh, tangentbordet. Jag skjuter först de tusen sakerna åt sidan och konstaterar detta enda:

Jag har svårt att se det här hända någon annanstans än inom den offentliga sektorn.

Att jag är med och betalar skatt för sådant gör mig, vad – arg? Besviken? Cynisk? Road? Ledsen? Beklämd? Ja.

Alternativt har de rätt längre österut, och då betalar jag just nu för tidigare moraliska misslyckanden genom att reinkarneras i ett scenario som skulle ha gjort Kafka avundsjuk.

Det finns många goda människor och arbetstagare inom den offentliga sektorn. Samtidigt kan den som känner mig intyga att jag med jämna mellanrum brukar påpeka att det finns en oförsvarbart stor andel sådana ledare inom den offentliga sektorn som bara kan vara ledare just där – i den surrealistiska värld där de pengar man har till förfogande inte vinns utan krävs in av kunderna vid sidan om, för att sedan genom en abstrakt procedur överräckas till ledarna, som just i det ögonblick när skattepengarna blir budgetmedel verkar glömma vem de jobbar för.

I den resultatbaserade affärsvärlden skulle detta inte vara möjligt, inom den offentliga sektorn tillåter vi att så sker. Det borde vi inte göra.

Med denna enda sak nämnd, över till några av de många andra, i något som nästan aspirerar på att anta längden av en kort novell – även om man kunde önska att det handlade om fiktion. Den som blir trött redan vid tanken på att läsa igenom allt kan hoppa direkt till sammanfattningen.

För den detaljbenägna kan den långa analysen däremot vara intressant, eller roande, eller deprimerande, lite beroende på vad man är på för humör. Och för den som verkat inom – eller i förhållande till – den offentliga sektorn och själv stött på liknande surrealism kan det i bästa fall vara en tröstande och sympatisk läsning.

Fråga 1: Vem beställer något?

Svar: Det gör ledningsgruppen vid musikhuset i Jakobstad, åtminstone enligt offertförfrågningen. Men frågar du någon i ledningsgruppen – förutom den person som representerar den egentliga beställaren, Staden Jakobstad – så kommer alla att avsäga sig ansvar.

Krångligt? Låt mig presentera musikhusets ledningsgrupp, och definiera den via negation, berätta vad den inte gör: leder. Och förklara krånglet.

Ledningsgruppen sattes ihop under den tid musikutbildningarna hade en gemensam konstnärlig ledare för alla tre utbildningsenheter. Den konstnärliga ledaren – som hade chefsmandat givet av alla tre institutioner – träffade då regelbundet ledarna för varje enhet, för att driva en gemensam målsättning för alla tre enheters bästa. En tredelad helhet, om man så vill.

Det var den bästa av idéer. Problemet var att alla tre institutioner samtidigt levde sina egna liv; dels genom rätt radikala ingrepp från ministeriet, dels på grund av yrkesutbildningarnas (Novias, YA:s) strävan efter att profilera sig själva.

I dragkampen om tusentals yrkesstuderande på många orter i Svenskfinland levde den lilla symbios-oasen i Jakobstad lätt på vågen, och det tog inte många år innan allt var som vanligt igen – dvs de tre lokala enheterna vid Novia, YA och Staden Jakobstad stod åter en gång sida vid sida, ihoptryckta mellan gemensamma väggar men utan någon egentlig sammanbindande länk.

Den konstnärliga ledaren, musikchefen, försvann. Men ledningsgruppen stod kvar, utan ledare.

Vad gör en ledningsgrupp utan ledare? Träffas ofta och länge. Det är ensamt att vara chef, och det är inte alltid roligt att ta beslut helt på egen hand, även om det hör till ens arbetsuppgifter. Ledningsgruppens möten blev en kombination av de mest sällsamma saker – dels samvaro med drag av gruppterapi, dels koordination (främst undvikande av aktivitetskrockar), dels högst praktiska aktualiteter (leasing av kopieringsmaskiner och liknande).

Den positiva känslan av att tillhöra en grupp gör också att det är förrädiskt enkelt att uppleva gruppen som i sig själv nog. De gånger ledningsgruppen bjudit in sakkunniga till mötena när speciella frågor skall diskuteras bör kunna räknas på ena handens fingrar. Utomstående stör gruppgemenskapen. Därför fattas ibland beslut som är allt annat än kloka.

Sakkunniga samarbetspartners (till exempel jag, ifråga om husets pianon och flyglar) meddelas sedan om beslut som tagits, och kan bara i efterhand – när det redan är för sent – konstatera att det beslutade vittnar om okunskap som lätt hade kunnat undvikas genom information.

Till de delarna ändå rätt harmlöst, det hela. Ledningsgruppen (som bestod av ledande personal, anställda lärare och en för enheterna gemensam teknisk assistent) blev ett lite krångligare, mer socialt, mindre optimalt sätt att tala ihop sig om sånt som enkelt kunde ha lösts på betydligt kortare tid genom snabba möten mellan de tre cheferna och direkt diskussion med sakkunniga.

Relativt harmlöst så långt, men… tillbaka till ensamheten i beslutet. Ledningsgruppen blev en möjlighet för respektive ledare att både få bestämma själv och samtidigt ha stöd i ryggen. Otaliga är de tillfällen när någon av de tre ledarna presenterat ett ärende som inte har något som helst med de andra enheterna att göra, liksom för att få ett nickande bifall. Och det finns inget enklare än att nicka bifallande i ett ärende som inte berör det man själv ansvarar för.

Det är det här jag anar att ligger som grund för de inledande orden i offertförfrågningen (“Ledningsgruppen vid musikhuset i Jakobstad har beslutat […]”) och för att offerter skall skickas in till den för enheterna gemensamma tekniska assistenten. Fullt logiskt inom ledningsgruppen, ingen som helst logik betraktat utifrån, och högst sannolikt inte heller logiskt för någon av de tre ledarnas egna chefer. Jag förmodar dessutom att det bryter mot gängse rutiner hos alla tre upprätthållare.

Den korrekta vägen vore, om inget väsentligt ändrat på sistone, att a) offertförfrågan går ut från institutet (Staden Jakobstad), b) offerter riktas till institutet (Staden Jakobstad), c) ledaren för institutet – rektorn – bereder ett förslag om vilken offert som bör antas, d) förslaget godkänns eller förkastas av institutets direktion.

Varför denna långa utläggning om just det här fenomenet? Eftersom slutenhet, särskilt en inom en grupp självvald slutenhet, är så destruktiv.

Det här understryks av att all kommunikation – i synnerhet utåt – sker från ett kollektiv, där den vid musikhuset tekniskt ansvariga fungerar som budbärare. Inkommande kontaktförsök, riktade till ledningsgruppen, resulterar i allmänhet i fullständig tystnad. Alla står enade, samtidigt bär ingen ansvar utåt mot dessa andra.

Hur jag vet det här? Jag satt själv i ledningsgruppen i många år som representant för Novia-enhetens lärare, och kan därför jämföra hur det känns att stå innanför och utanför flocken. Även om jag redan då var kritisk så tycker jag idag att jag inte gjorde tillräckligt. Jag är generad över att ha varit en del av att upprätthålla ett system som är en relik från en svunnen tid, utan att under den aktuella tidsperioden tillräckligt tydligt kunna formulera varför.

Det är nämligen först när dörren stängs och du hamnar utanför som du ser det djupt destruktiva i slutenhet, självtillräcklighet, flyende av ansvar, och förvriden kommunikation med dessa andra. De som stod utanför då, som jag står utanför nu.

Fråga 2: Vad beställs?

Svar: Ett renoveringsarbete som bygger på en ekonomiskt misslyckad modell.

Den arbetsvärdering som skickades ut som underlag för offerter budgeterar arbete på ett allt annat än optimalt sätt. Dessutom är flera av de föreslagna momenten grumligt definierade. Underlaget är undermåligt som utgångspunkt för beräkning, och kan inte på något sätt förväntas generera offerter som kan bedömas likvärdigt.

Att så inte har skett i det aktuella fallet syns väldigt bra i arbetsvärderingen. Det är mycket svårt att upptäcka allt väsentligt som borde åtgärdas om man granskar ett piano eller en flygel en enda gång.

Jag brukar be mina kunder – privatpersoner, lärare, kantorer osv. – skriva ner några saker genast de upptäcker att pianot (eller flygeln) inte beter sig som det skall: datum, typ av problem (fritt beskrivet), och – om det gäller någon av de 88 tangenterna – vilken av dem det gäller.

Orsaken till detta är enkel: med pianon och flyglar råder någon slags omvänd Murphys lag. När jag är på plats brukar problemen ofta vara som bortblåsta, för att sen återkomma någon tid senare.

Jag jämför ännu en gång med bilar: det är rätt svårt att notera att värmefläkten i kupen inte ger tillräckligt mycket värme om man inspekterar bilen på sommaren. Vissa saker är säsongsbundna, och få saker är så säsongsbundna som pianon.

De våldsamma fuktväxlingar vi har i det här landet vänder och vrider på trädelarna i pianot, men påverkar inte metalldelarna i någon högre grad. Det är den absolut största orsaken till att pianon tappar stämningen. Det är orsaken till att pianon beter sig mekaniskt mycket olika beroende på vilken tid på året det gäller. Och det är en av orsakerna till att den arbetsvärdering som nu gjorts missar så många av de fel jag under åren noterat som anmärkningar i arbetsrapporterna, utan att det resulterat i någonting alls.

Utöver missarna upplever jag prioriteringen i arbetsvärderingen som väldigt märklig. Det här är till en del subjektivt, förstås, eftersom hantverkare kan ha olika preferenser.

Det är däremot inte särskilt svårt att som lekman förstå att ett piano av den typ som ofta ges bort gratis på Findit om man själv står för frakten knappast förtjänar reparation och renovering för tusentals euro. Det samma gäller några sönderslitna flyglar av ursprungligt låg kvalitet, för vilka arbetsvärderingen rekommenderar rätt drastiska insatser. Allt detta medan de några få riktigt värdefulla flyglar som Staden Jakobstad äger – de som potentiellt har ett värde som är 10-30 gånger högre än tidigare nämnda pianon och flyglar – ges betydligt mindre uppmärksamhet.

Det är inte heller svårt att förstå att de nyaste och minst slitna hamrarna av alla (de jag monterade strax innan jag sade upp mig för drygt fem år sedan) inte behöver bytas på ett piano som används sparsamt, särskilt inte som en 10 gånger dyrare kvalitetsflygel med 35 år gamla, totalt nedslitna hamrar enligt värderingen kanske ännu kunde klara sig med slipning av hamrarnas filtyta.

Ännu mera subjektivt noterar jag försiktigt att vissa reparationsmoment lyfts fram konsekvent och genomgående, också där de enligt mig inte är befogade, medan andra – för mig mycket mera kritiska moment – inte just ges någon vikt alls.

Vidare fungerar värderingen inte som underlag, eftersom den inte är tydlig. Det finns ställen där det står att det “torde räcka” med en typ av åtgärd, men att ytterligare åtgärder kan komma i fråga. På andra ställen ges flera alternativ som utesluter varandra.

Totalpriset på offerten är en av de mest centrala punkterna i ett anbud, och offerter måste kunna jämföras sinsemellan både gällande kostnad och arbetsinsats. Det senare är omöjligt i det här fallet, eftersom arbetsinsatsen inte slås fast. Beställaren säger alltså inte vad som beställs, utan vad som kunde tänkas beställas.

Och till sist så nämns inte det största problemet över huvud taget. Inte i en enda mening: Instrumenten slits ut i förtid på grund av den obarmhärtiga miljö som Campus Allegro, med dess moderna krav på luftväxling, utgör.

Att motverka “sjuka hus” är givetvis rätt och riktigt, men pianon och flyglar far illa och behöver särskild omsorg genom effektiv fuktreglering kring instrumenten. Att renovera instrumenten under rådande förhållanden är närmast att likna vid en slags konstgjord andning; genast renoveringen är utförd fortsätter instrumenten att slitas alldeles för snabbt. En stor del av budgeten, kanske till och med merparten av den, borde gå till att motverka sånt slitage.

Varje lärare i musikhuset vet, liksom jag, hur illa instrumenten låter när sommarfukten och vintertorkan slår dem ur stämning. Det låter eländigt i sig, och ändå är missljudet närmast bara ett symtom – ett tecken på den underliggande skada som fuktväxlingarna förorsakar i mekanik, resonansbotten och ram.

Ett välskött kvalitetspiano har en livslängd som överstiger vår egen. I detta nu slits instrumenten i Campus Allegro som tidigare nämnt uppskattningsvis tre gånger snabbare än normalt. Enligt allt sunt förnuft och god förvaltning borde miljön vara av högsta prioritet gällande en långsiktig skötsel av instrumenten.

Fråga 3: När skall arbetet vara slutfört?

Svar: Inom en orealistiskt kort tid, och på sämsta möjliga tidpunkt under året.

Offertförfrågan sändes ut den 11 juni. Efter att offert lämnas in den 20 juni är det sju veckor fram till den 9 augusti. Det tar 10-30 dagar att få tag i det material som behövs för de jobb som nämns i arbetsvärderingen. Enligt en snabb uppskattning från min sida konstaterar jag att arbetet, utfört av en person, i teorin i bästa fall kan genomföras på sex veckor. I praktiken, eftersom allt oftast inte går som planerat, vore det klokt att reservera minst åtta veckor för arbetet.

Är det någon annan än jag som inte får det här att gå ihop?

Antingen så

förväntas pianotekniker ha en totalt blank kalender fram till den 9 augusti, ha tillgång till flera assistenter, och hålla en mängd specialmaterial i lager, eller så
har någon särskild pianotekniker redan haft möjlighet att förbereda allt och kan inleda arbetet genast efter att offertproceduren är överstökad.

Jag vill undvika att ens överväga alternativ två när det handlar om den offentliga sektorn, så jag utgår från alternativ ett, och konstaterar att beställaren inte är bekant med realiteterna.

Som om detta inte vore nog så är juli-augusti den avgjort sämsta tidpunkten på året för den här typen av arbete, tillsammans med vintermånaderna januari-februari. Under vintern ligger den relativa luftfuktigheten (RH) ofta under 20% inomhus, under den i offertförfrågningen fastslagna arbetstiden ligger RH ofta kring 80%.

Båda perioderna är ytterligheter där det lönar sig att vara väldigt försiktig med finjusteringar av pianomekanik. I praktiken kan justeringar göras bara om de följs upp av en nästan lika stor arbetsinsats senare, när RH ligger kring det ideala 45%.

Jag behöver knappast påpeka att någon sådan uppföljning inte nämns varken i arbetsvärderingen eller offertförfrågningen.

Sammanfattning

Musikhuset i Jakobstad (Novia, YA, institutet) dras med ett systemfel som hänger med av bara farten, och som ställer till det i relationerna till verkligheten bortom utbildningsväggarna.

Det som tidigare var regelbundna arbetsplatsmöten där praktiska ärenden stämdes av utbildningsenheterna emellan – en nog så viktig sak när olika enheter vistas i samma lokaliteter – övergick efter många års lobbande i en närmast idealisk lösning, en ledningsgrupp med en för alla tre enheter konstnärlig ledare, i syfte att ge musikutbildningarna ett gemensamt brand och en gemensam riktning.

På grund av strukturförändringar i respektive utbildningsenheter fasades det konstnärliga ledarskapet dessvärre ut, och kvar stod en ledningsgrupp utan ledare.

Den ledningsgrupp, i vilken jag själv fungerade som medlem under många års tid, leder ingenting och ingenstans, utan koordinerar – sysslar med praktiska ärenden, vilket – precis som i den forna formen med arbetsplatsmöten – fortsättningsvis är viktigt när enheter samsas om utrymmen.

Både i praktiken och strukturellt är det ändå sist och slutligen respektive ledare som leder sin enhet. Trots detta beslutar ledningsgruppen fortfarande till synes det ena och det andra i kommunikation till anställda och till utomstående parter.

I fråga om gemensamma beslut där alla tre enheter är delaktiga kan det försvaras. Att ledningsgruppen officiellt sägs besluta om något som rör bara en enda enhet kan inte försvaras på något sätt alls. De övriga medlemmarna i ledningsgruppen har inget mandat att fatta beslut för en enhet där de inte är anställda. Det anonymiserar den verklige ledarens faktiska beslut, och ger en tyngd som inte existerar i verkligheten.

Fallet med offertförfrågningen gällande renovering av Staden Jakobstads pianon och flyglar belyser problematiken. Till pappers beslutar ledningsgruppen att sätta igång en offertrunda. I verkligheten är det institutets rektor som sätter igång en offertrunda. Till pappers skall offerter lämnas in till musikhusets tekniskt ansvariga (gemensam för Novia, YA och Staden Jakobstad.) I verkligheten lämnas offerter in till institutets rektor.

Det synnerligen intressanta blir att se om ledningsgruppen fattar beslut om vilken offert som antas, för senast då är förvirringen total. Det är institutets rektor som bör bereda ett förslag för sin direktion, som fattar beslutet. Det är därför direktionen finns, för att – som namnet antyder – leda. I motsats till ledningsgruppen, då.

Vidare till själva offertförfrågningen . . . det finns inte mycket som inte blev fel där:

Arbetsvärderingen är vag i beskrivningen, missar stora åtgärdsbehov, ger osaklig tyngd till många mindre åtgärdsbehov, och noterar inte alls den mest avgörande faktorn – inomhusmiljön. Kort sagt inbjuder den till att använda de medel som finns till förfogande på ett allt annat än optimalt sätt. Mycket av detta kunde ha parerats om den anlitade konsulten i sin tur hade konsulterat dem som har längre och djupare erfarenhet av instrumenten, särskilt gällande de tekniska aspekterna.

Tidtabellen för utförandet av arbetet är helt orealistisk, och är antingen ett pinsamt misstag på grund av okunskap eller så ett taktiskt drag för att inte behöva behandla offerterna likvärdigt. Jag utgår från det förstnämnda.

Arbetet förutsätts utföras under den tid av året som är minst lämpad för det arbete som beställs.

Det var nästan lika tröttande att skriva ovanstående som att läsa offertförfrågningen och se hur fel det kan bli när det riktigt vill sig, men samtidigt hade det nån slags terapeutisk effekt att få ner det här på… papper? Bildligt talat, härefter, såvida inte någon värmt upp printern för ändamålet.

Korrespondens

Det första jag gjorde när jag läste offertförfrågningen var att mycket kort meddela min spontana reaktion:

from: Patrick Wingren
to: NN@novia.fi>
cc: Musikhuset i Jakobstad <ledningsgruppen>
date: Jun 11, 2019, 6:23 PM
subject: Re: Offertförfrågan för restaurering av Wava institutets pianon

Hej,

jag bedömer tidtabellen som helt orealistisk, såvida inte all materialanskaffning redan är gjord och arbetet är inplanerat sedan tidigare. Det här ligger så långt ifrån en offertförfrågan på lika villkor som jag kan tänka mig. 

Hälsn. Pati

Senare insåg jag att jag kanske inte var alldeles tydlig med att jag inte tänkte delta i offertgivningen, så då skrev jag ett nytt mail, där jag nämnde detta, och

gick igenom hela arbetsvärderingen och kommenterade, instrument för instrument, för att anmäla avvikande åsikt,

nämnde allt det väsentliga som direkt berörde offertförfrågningen; en kortare version av den långa texten här ovanför, och

bad ledningsgruppen (vilken jag fortfarande i det här skedet uppfattade som beställare) att inte göra något förhastat i detta nu, om det efter 10 år av synliggörande av behovet nu plötsligt finns medel för renoveringar.

Rektorn för institutet tackade i ett svarsmeddelande för mina kommentarer, välkomnade mig in för att diskutera vidare, sade att responsen på offertförfrågningen inte överlag varit negativ, och hoppades på många förslag att ta ställning till.

… på vilket jag svarade att jag ju redan varit utförlig i min kritik men att det trots detta ser ut som om allt kommer att löpa på som planerat, eftersom det finns hopp om att många förslag ska komma in. Jag skrev att jag därför inte såg någon nytta av fortsatt diskussion, såvida det inte fanns något speciellt som rektorn ville diskutera med mig?

Det var det sista jag hörde (innan jag kort anmälde via Facebook att jag planerar att skriva den här texten.)

Avslutande tankar

De närmaste dagarna efter att jag mottagit offertförfrågningen var jag ytterst konfunderad över upplägget och lade onödigt mycket energi på allehanda teorier om vad som kunde ligga bakom den anonyma fasaden. Det är ännu ett exempel på hur ohälsosam slutenhet – avsaknad av transparens – och ansiktslöshet är. Det dröjde några dagar innan jag fick kontakt med andra i ledningsgruppen och fick reda på att hela ärendet ligger helt och hållet på Staden Jakobstads, institutets, bord. Det var några dagar för mycket.

Processer som inte är klara och genomskinliga ger utrymme för fantasi, och aldrig är människan så fantastiskt fantiserande som när hon famlar i mörker. Det vaga, outtalade, antydda, tolkade – det är så destruktivt.

Hur trött jag än blir på saker och sammanhang verkar det som om den kraft som behövs för att borra sig allt djupare ner aldrig kommer att sina. Och det är så onödigt – i små vardagsfraser som de här, och i den långa livstexten i stort.

Avsaknad av transparens är ett syskon till tystnad. Tillsammans förstärker de det otydliga, grumlar vattnet till den grad att du till sist inte vet om ditt nästa steg landar i en vattenpöl eller i bråddjupet. Att inte samtala, att inte tala om, att inte nämna saker vid deras namn, allt sånt öppnar för tolkning. Och vi tenderar att tolka till det värsta, tills någon bekräftar eller förnekar.

Men är inte det här att göra en stor sak av någonting ganska litet, att göra en höna av en fjäder? Mot det påståendet har jag två invändningar.

Dels har vi en tendens att dela våra liv i små bitar, avdelningar åtskilda av vattentäta skott. Arbete och fritid separerade. Livsåskådning och vardagsliv separerade. Kärlek till partner separerad från kärlek till barn, separerad från empati och sympati för andra i vår närhet, separerad från medlidande för sammanklumpade folkmassor långt borta. Ogillande av grannen som klipper gräsmattan på udda tider separerat från ogillande av kvinnans strukturella underlägsenhet i flera icke-västerländska samhällen.

Alla vet att det här inte är ett sant liv, men det berättar vi inte för oss själva. Vi blundar för att vi inte alltid reagerar rationellt och gradvis, för att det mesta hänger ihop, för att den minsta sak kan vara större än det största tänkbara, just då och just där. Vi är irrationella, och det är det som gör oss levande, med allt vad det innebär av glädje, sorg, irritation, eufori, lugn, upprördhet – tätt sammankopplade och ofta samtida.

Dels understryker frågan min poäng. Ingen som visas en fjäder misstar den för en höna.

// Patrick Wingren