Det jag vill skriva om här är hur Staden Jakobstad, i ett specifikt fall i vilket jag är speciellt väl insatt, i dagarna riskerar att slösa med offentliga medel (det vill säga använda våra pengar på ett allt annat än optimalt sätt) – trots att jag upplyst både den berörda enheten inom Staden Jakobstad och stadens politiska ledning om att så håller på att ske.
Subjektiv bedömning från min sida? Givetvis, men också uppriktig och professionell. Man kan ha olika synvinklar, men en sak är säker: ställer du dig i mitten och betraktar har du ingen vinkel alls. Självtillräcklighet i institutioner av olika slag, särskilt offentliga sådana, gör att ytterst få där inne bryr sig om att stiga utanför dörrarna annat än av tvång.
Det här skrivs i syfte att sparka upp dörrarna, och jag gör det med argument som återfinns här nedanför.
Jag skriver också för att sätta in det hela i ett existentiellt perspektiv. Det kan verka långsökt, men där vill jag be läsaren om tålamod. Det vid första anblicken triviala rymmer komplexitet som inte behöver konstrueras, bara belysas.
Friskrivningsklausul nr 1: Det jag skriver berör på inget sätt den firma inom Novia som driver Schaumansalen i Jakobstad. Den fungerar som en helt fristående aktör i Campus Allegro, har en flexibel organisatorisk modell, och förvaltar instrument jag storligen njuter av att arbeta med som pianotekniker.
Friskrivningsklausul nr 2: Jag skriver helt utgående från sak här nedan. Min kritik berör agerande, och mycket av det agerade har sin grund i oklara strukturer. Man kan läsa min text som drabbande person, men det är inte min avsikt. Avsikten är den motsatta; att visa hur personer - jag och alla andra inblandade - drabbas av sammanhang och systematiska fel inom dessa.
Bakgrund
Jag har de senaste fem åren jobbat som pianostämmare i avtalsförhållande med musikutbildningarna i Campus Allegro – utbildningar i Yrkeshögskolan Novias, Yrkesakademin i Österbottens och Staden Jakobstads regi – det som allmänt brukar kallas Musikhuset i Jakobstad.
Jag skriver medvetet just pianostämmare och inte pianotekniker, för det jag har gjort är att stämma pianon och flyglar, inte serva och underhålla dem.
Så var det inte tidigare. När jag ännu var anställd som lektor på Novia var en del av min arbetstid vikt för pianoteknik, och då både stämde och servade jag instrumenten. Det var en bra lösning för alla parter; en inspirerande del av arbetet för mig, och en ekonomiskt förmånlig lösning för utbildningarna.
När jag sade upp mig från min tjänst i övergången till år 2014 kom vi överens om att jag fortsätter att arbeta med pianon och flyglar läsåret ut, med ett litet aber: ledarna för utbildningarna räknade ut kostnaden för de timmar jag som anställd hade resurserade för pianoteknik, och satte den totalkostnaden som budgettak för de tjänster de nu skulle köpa av mig som företagare.
Här bör den som är bekant med hur arbetsvärlden ser ut utanför den offentliga sektorn genast se ett problem. Köptjänster är dyrare punktvis, men köparen slipper alla andra kostnader utom just det man betalar för själva köpet. Alternativet är att anställa personal, med allt vad det innebär av utgifter.
Den praktiska följden av den reducerade budgeten blev att alla resurser sattes på stämning av instrumenten, och att inga pengar räckte över för regelbundet underhåll. Det var början på en dyster trend som fortsatt ända fram till denna dag.
Vårterminen 2014 gick till ända, och en arbetsgrupp sammansatt av lärare vid utbildningarna gjorde ett arbetsunderlag som bildade grund för den offertförfrågan för kommande pianounderhåll som skickades ut sommaren 2014 till flera pianotekniker, bland annat till mig.
Problemet var att arbetsgruppen inte hade tillräcklig sakkunskap för att veta vilken typ av tjänst som borde köpas. Det är ett fenomen som är vanligt förekommande inom verksamhet driven med offentliga medel, där enheter i allmänhet förväntas – och ofta tror sig – kunna klara allt själva. Det är för övrigt samma fenomen som ligger som grund för att så många byråkrater inom den offentliga sektorn arbetar med just det de är minst lämpade för (se Peters princip.)
Arbetsunderlaget innehöll regelbundna årliga stämningar, men inga timmar alls för service och underhåll. Jag påpekade detta direkt, och jag har fortsatt att lyfta fram samma sak under alla år sedan dess, ofta med en lättförståelig, varnande analogi:
Att stämma pianon och flyglar är som att tanka bränsle i bilar, men senast när oljelampan lyser ilsket rött kommer man att inse att det kunde ha varit bra med regelbunden service vid sidan av tankning.
Lägg till detta att instrumenten efter flytten in i Campus Allegro står i en byggnad med moderna krav på luftväxling, vilket är en ohyggligt påfrestande miljö för instrument som är gjorda av trä, metall och filt, instrument i vilka alla material lever sina egna liv i temperatur- och fuktsvängningar.
Under de här fem åren har jag sett pianon – och särskilt flyglar, vilka är känsligare – åldras och slitas ca tre gånger snabbare än de borde. Det har varit minst sagt deprimerande, men i något skede bestämde jag mig för att hålla tyst (så gott jag kunde) och bara göra det jag fick betalt för – ett mindre konstruktivt förhållningssätt som öppnar upp för cynism.
Allt annat än idealiskt alltså, men repliken till mina upprepade rapporteringar om läget var så gott som undantagslöst att det inte finns finansiering för regelbundet underhåll. Döm därför om min förvåning när jag tisdagen den 11 juni hittade följande e-postbrev i inboxen…
Offertförfrågningen
from: NN to: Patrick Wingren date: Jun 11, 2019, 4:56 PM subject: Offertförfrågan för restaurering av Wava institutets pianon Hej! Wava institutet har fått budget för restaurering av 14 av husets pianon och flyglar och vill inleda processen med en offertrunda för arbetet. Bifogar offertförfrågan samt rapporten som restaureringsarbetet grundas på. Du har säkert bra koll på mängden arbete som krävs etc. men vid eventuella frågor så svarar jag bäst jag kan. Mvh, NN
… och som bilagor fanns två PDF-filer; en officiell offertförfrågan, och en arbetsvärdering. Den officiella förfrågningen såg ut så här:
Offertförfrågan – Restaureringsarbete gällande flyglar och pianon vid Wava institutet i Jakobstad Ledningsgruppen vid musikhuset i Jakobstad har beslutat att samtliga pianon och flyglar tillhörande Wava institutet skall granskas och restaureras innan läsåret 2019–2020 inleds. Detta arbete skall utföras av en pianotekniker med expertis inom området. Restaureringsarbetet utförs i enlighet med de restaurerings förslag som specificeras i den bifogade instrument kartläggningen, sammanställd av pianotekniker TT. Denna process skall färdigställas före 9.8.2019. Till arbetet hör därtill att instrumenten skall vara stämda och i gott spelskick tills 9.8.2019. En komplett offert innehållandes prisuppskattning samt den aktuella teknikerns meriter ombeds lämnas in per e-post till NN@novia.fi senast 20.6.2019. Vid val av offert bedöms kostnaderna samt leverantörens meriter. Teknikspecifika frågor kan riktas direkt till TT (040 123 4567). Övriga frågor kan riktas till musikhusets tekniska assistent NN (044-7654321, NN@novia.fi). Campus Allegro 7.6.2019
(*namn, epost och tel.nr har anonymiserats ovan)
Tusen och en sak
Det finns så mycket som är uppåt väggarna i det här att jag blir alldeles matt bara vid tanken på att fatta pennan… eh, tangentbordet. Jag skjuter först de tusen sakerna åt sidan och konstaterar detta enda:
Jag har svårt att se det här hända någon annanstans än inom den offentliga sektorn.
Att jag är med och betalar skatt för sådant gör mig, vad – arg? Besviken? Cynisk? Road? Ledsen? Beklämd? Ja.
Alternativt har de rätt längre österut, och då betalar jag just nu för tidigare moraliska misslyckanden genom att reinkarneras i ett scenario som skulle ha gjort Kafka avundsjuk.
Det finns många goda människor och arbetstagare inom den offentliga sektorn. Samtidigt kan den som känner mig intyga att jag med jämna mellanrum brukar påpeka att det finns en oförsvarbart stor andel sådana ledare inom den offentliga sektorn som bara kan vara ledare just där – i den surrealistiska värld där de pengar man har till förfogande inte vinns utan krävs in av kunderna vid sidan om, för att sedan genom en abstrakt procedur överräckas till ledarna, som just i det ögonblick när skattepengarna blir budgetmedel verkar glömma vem de jobbar för.
I den resultatbaserade affärsvärlden skulle detta inte vara möjligt, inom den offentliga sektorn tillåter vi att så sker. Det borde vi inte göra.
Med denna enda sak nämnd, över till några av de många andra, i något som nästan aspirerar på att anta längden av en kort novell – även om man kunde önska att det handlade om fiktion. Den som blir trött redan vid tanken på att läsa igenom allt kan hoppa direkt till sammanfattningen.
För den detaljbenägna kan den långa analysen däremot vara intressant, eller roande, eller deprimerande, lite beroende på vad man är på för humör. Och för den som verkat inom – eller i förhållande till – den offentliga sektorn och själv stött på liknande surrealism kan det i bästa fall vara en tröstande och sympatisk läsning.
Fråga 1: Vem beställer något?
Svar: Det gör ledningsgruppen vid musikhuset i Jakobstad, åtminstone enligt offertförfrågningen. Men frågar du någon i ledningsgruppen – förutom den person som representerar den egentliga beställaren, Staden Jakobstad – så kommer alla att avsäga sig ansvar.
Krångligt? Låt mig presentera musikhusets ledningsgrupp, och definiera den via negation, berätta vad den inte gör: leder. Och förklara krånglet.
Ledningsgruppen sattes ihop under den tid musikutbildningarna hade en gemensam konstnärlig ledare för alla tre utbildningsenheter. Den konstnärliga ledaren – som hade chefsmandat givet av alla tre institutioner – träffade då regelbundet ledarna för varje enhet, för att driva en gemensam målsättning för alla tre enheters bästa. En tredelad helhet, om man så vill.
Det var den bästa av idéer. Problemet var att alla tre institutioner samtidigt levde sina egna liv; dels genom rätt radikala ingrepp från ministeriet, dels på grund av yrkesutbildningarnas (Novias, YA:s) strävan efter att profilera sig själva.
I dragkampen om tusentals yrkesstuderande på många orter i Svenskfinland levde den lilla symbios-oasen i Jakobstad lätt på vågen, och det tog inte många år innan allt var som vanligt igen – dvs de tre lokala enheterna vid Novia, YA och Staden Jakobstad stod åter en gång sida vid sida, ihoptryckta mellan gemensamma väggar men utan någon egentlig sammanbindande länk.
Den konstnärliga ledaren, musikchefen, försvann. Men ledningsgruppen stod kvar, utan ledare.
Vad gör en ledningsgrupp utan ledare? Träffas ofta och länge. Det är ensamt att vara chef, och det är inte alltid roligt att ta beslut helt på egen hand, även om det hör till ens arbetsuppgifter. Ledningsgruppens möten blev en kombination av de mest sällsamma saker – dels samvaro med drag av gruppterapi, dels koordination (främst undvikande av aktivitetskrockar), dels högst praktiska aktualiteter (leasing av kopieringsmaskiner och liknande).
Den positiva känslan av att tillhöra en grupp gör också att det är förrädiskt enkelt att uppleva gruppen som i sig själv nog. De gånger ledningsgruppen bjudit in sakkunniga till mötena när speciella frågor skall diskuteras bör kunna räknas på ena handens fingrar. Utomstående stör gruppgemenskapen. Därför fattas ibland beslut som är allt annat än kloka.
Sakkunniga samarbetspartners (till exempel jag, ifråga om husets pianon och flyglar) meddelas sedan om beslut som tagits, och kan bara i efterhand – när det redan är för sent – konstatera att det beslutade vittnar om okunskap som lätt hade kunnat undvikas genom information.
Till de delarna ändå rätt harmlöst, det hela. Ledningsgruppen (som bestod av ledande personal, anställda lärare och en för enheterna gemensam teknisk assistent) blev ett lite krångligare, mer socialt, mindre optimalt sätt att tala ihop sig om sånt som enkelt kunde ha lösts på betydligt kortare tid genom snabba möten mellan de tre cheferna och direkt diskussion med sakkunniga.
Relativt harmlöst så långt, men… tillbaka till ensamheten i beslutet. Ledningsgruppen blev en möjlighet för respektive ledare att både få bestämma själv och samtidigt ha stöd i ryggen. Otaliga är de tillfällen när någon av de tre ledarna presenterat ett ärende som inte har något som helst med de andra enheterna att göra, liksom för att få ett nickande bifall. Och det finns inget enklare än att nicka bifallande i ett ärende som inte berör det man själv ansvarar för.
Det är det här jag anar att ligger som grund för de inledande orden i offertförfrågningen (“Ledningsgruppen vid musikhuset i Jakobstad har beslutat […]”) och för att offerter skall skickas in till den för enheterna gemensamma tekniska assistenten. Fullt logiskt inom ledningsgruppen, ingen som helst logik betraktat utifrån, och högst sannolikt inte heller logiskt för någon av de tre ledarnas egna chefer. Jag förmodar dessutom att det bryter mot gängse rutiner hos alla tre upprätthållare.
Den korrekta vägen vore, om inget väsentligt ändrat på sistone, att a) offertförfrågan går ut från institutet (Staden Jakobstad), b) offerter riktas till institutet (Staden Jakobstad), c) ledaren för institutet – rektorn – bereder ett förslag om vilken offert som bör antas, d) förslaget godkänns eller förkastas av institutets direktion.
Varför denna långa utläggning om just det här fenomenet? Eftersom slutenhet, särskilt en inom en grupp självvald slutenhet, är så destruktiv.
Det här understryks av att all kommunikation – i synnerhet utåt – sker från ett kollektiv, där den vid musikhuset tekniskt ansvariga fungerar som budbärare. Inkommande kontaktförsök, riktade till ledningsgruppen, resulterar i allmänhet i fullständig tystnad. Alla står enade, samtidigt bär ingen ansvar utåt mot dessa andra.
Hur jag vet det här? Jag satt själv i ledningsgruppen i många år som representant för Novia-enhetens lärare, och kan därför jämföra hur det känns att stå innanför och utanför flocken. Även om jag redan då var kritisk så tycker jag idag att jag inte gjorde tillräckligt. Jag är generad över att ha varit en del av att upprätthålla ett system som är en relik från en svunnen tid, utan att under den aktuella tidsperioden tillräckligt tydligt kunna formulera varför.
Det är nämligen först när dörren stängs och du hamnar utanför som du ser det djupt destruktiva i slutenhet, självtillräcklighet, flyende av ansvar, och förvriden kommunikation med dessa andra. De som stod utanför då, som jag står utanför nu.
Fråga 2: Vad beställs?
Svar: Ett renoveringsarbete som bygger på en ekonomiskt misslyckad modell.
Den arbetsvärdering som skickades ut som underlag för offerter budgeterar arbete på ett allt annat än optimalt sätt. Dessutom är flera av de föreslagna momenten grumligt definierade. Underlaget är undermåligt som utgångspunkt för beräkning, och kan inte på något sätt förväntas generera offerter som kan bedömas likvärdigt.
Att så inte har skett i det aktuella fallet syns väldigt bra i arbetsvärderingen. Det är mycket svårt att upptäcka allt väsentligt som borde åtgärdas om man granskar ett piano eller en flygel en enda gång.
Jag brukar be mina kunder – privatpersoner, lärare, kantorer osv. – skriva ner några saker genast de upptäcker att pianot (eller flygeln) inte beter sig som det skall: datum, typ av problem (fritt beskrivet), och – om det gäller någon av de 88 tangenterna – vilken av dem det gäller.
Orsaken till detta är enkel: med pianon och flyglar råder någon slags omvänd Murphys lag. När jag är på plats brukar problemen ofta vara som bortblåsta, för att sen återkomma någon tid senare.
Jag jämför ännu en gång med bilar: det är rätt svårt att notera att värmefläkten i kupen inte ger tillräckligt mycket värme om man inspekterar bilen på sommaren. Vissa saker är säsongsbundna, och få saker är så säsongsbundna som pianon.
De våldsamma fuktväxlingar vi har i det här landet vänder och vrider på trädelarna i pianot, men påverkar inte metalldelarna i någon högre grad. Det är den absolut största orsaken till att pianon tappar stämningen. Det är orsaken till att pianon beter sig mekaniskt mycket olika beroende på vilken tid på året det gäller. Och det är en av orsakerna till att den arbetsvärdering som nu gjorts missar så många av de fel jag under åren noterat som anmärkningar i arbetsrapporterna, utan att det resulterat i någonting alls.
Utöver missarna upplever jag prioriteringen i arbetsvärderingen som väldigt märklig. Det här är till en del subjektivt, förstås, eftersom hantverkare kan ha olika preferenser.
Det är däremot inte särskilt svårt att som lekman förstå att ett piano av den typ som ofta ges bort gratis på Findit om man själv står för frakten knappast förtjänar reparation och renovering för tusentals euro. Det samma gäller några sönderslitna flyglar av ursprungligt låg kvalitet, för vilka arbetsvärderingen rekommenderar rätt drastiska insatser. Allt detta medan de några få riktigt värdefulla flyglar som Staden Jakobstad äger – de som potentiellt har ett värde som är 10-30 gånger högre än tidigare nämnda pianon och flyglar – ges betydligt mindre uppmärksamhet.
Det är inte heller svårt att förstå att de nyaste och minst slitna hamrarna av alla (de jag monterade strax innan jag sade upp mig för drygt fem år sedan) inte behöver bytas på ett piano som används sparsamt, särskilt inte som en 10 gånger dyrare kvalitetsflygel med 35 år gamla, totalt nedslitna hamrar enligt värderingen kanske ännu kunde klara sig med slipning av hamrarnas filtyta.
Ännu mera subjektivt noterar jag försiktigt att vissa reparationsmoment lyfts fram konsekvent och genomgående, också där de enligt mig inte är befogade, medan andra – för mig mycket mera kritiska moment – inte just ges någon vikt alls.
Vidare fungerar värderingen inte som underlag, eftersom den inte är tydlig. Det finns ställen där det står att det “torde räcka” med en typ av åtgärd, men att ytterligare åtgärder kan komma i fråga. På andra ställen ges flera alternativ som utesluter varandra.
Totalpriset på offerten är en av de mest centrala punkterna i ett anbud, och offerter måste kunna jämföras sinsemellan både gällande kostnad och arbetsinsats. Det senare är omöjligt i det här fallet, eftersom arbetsinsatsen inte slås fast. Beställaren säger alltså inte vad som beställs, utan vad som kunde tänkas beställas.
Och till sist så nämns inte det största problemet över huvud taget. Inte i en enda mening: Instrumenten slits ut i förtid på grund av den obarmhärtiga miljö som Campus Allegro, med dess moderna krav på luftväxling, utgör.
Att motverka “sjuka hus” är givetvis rätt och riktigt, men pianon och flyglar far illa och behöver särskild omsorg genom effektiv fuktreglering kring instrumenten. Att renovera instrumenten under rådande förhållanden är närmast att likna vid en slags konstgjord andning; genast renoveringen är utförd fortsätter instrumenten att slitas alldeles för snabbt. En stor del av budgeten, kanske till och med merparten av den, borde gå till att motverka sånt slitage.
Varje lärare i musikhuset vet, liksom jag, hur illa instrumenten låter när sommarfukten och vintertorkan slår dem ur stämning. Det låter eländigt i sig, och ändå är missljudet närmast bara ett symtom – ett tecken på den underliggande skada som fuktväxlingarna förorsakar i mekanik, resonansbotten och ram.
Ett välskött kvalitetspiano har en livslängd som överstiger vår egen. I detta nu slits instrumenten i Campus Allegro som tidigare nämnt uppskattningsvis tre gånger snabbare än normalt. Enligt allt sunt förnuft och god förvaltning borde miljön vara av högsta prioritet gällande en långsiktig skötsel av instrumenten.
Fråga 3: När skall arbetet vara slutfört?
Svar: Inom en orealistiskt kort tid, och på sämsta möjliga tidpunkt under året.
Offertförfrågan sändes ut den 11 juni. Efter att offert lämnas in den 20 juni är det sju veckor fram till den 9 augusti. Det tar 10-30 dagar att få tag i det material som behövs för de jobb som nämns i arbetsvärderingen. Enligt en snabb uppskattning från min sida konstaterar jag att arbetet, utfört av en person, i teorin i bästa fall kan genomföras på sex veckor. I praktiken, eftersom allt oftast inte går som planerat, vore det klokt att reservera minst åtta veckor för arbetet.
Är det någon annan än jag som inte får det här att gå ihop?
Antingen så
- förväntas pianotekniker ha en totalt blank kalender fram till den 9 augusti, ha tillgång till flera assistenter, och hålla en mängd specialmaterial i lager, eller så
- har någon särskild pianotekniker redan haft möjlighet att förbereda allt och kan inleda arbetet genast efter att offertproceduren är överstökad.
Jag vill undvika att ens överväga alternativ två när det handlar om den offentliga sektorn, så jag utgår från alternativ ett, och konstaterar att beställaren inte är bekant med realiteterna.
Som om detta inte vore nog så är juli-augusti den avgjort sämsta tidpunkten på året för den här typen av arbete, tillsammans med vintermånaderna januari-februari. Under vintern ligger den relativa luftfuktigheten (RH) ofta under 20% inomhus, under den i offertförfrågningen fastslagna arbetstiden ligger RH ofta kring 80%.
Båda perioderna är ytterligheter där det lönar sig att vara väldigt försiktig med finjusteringar av pianomekanik. I praktiken kan justeringar göras bara om de följs upp av en nästan lika stor arbetsinsats senare, när RH ligger kring det ideala 45%.
Jag behöver knappast påpeka att någon sådan uppföljning inte nämns varken i arbetsvärderingen eller offertförfrågningen.
Sammanfattning
Musikhuset i Jakobstad (Novia, YA, institutet) dras med ett systemfel som hänger med av bara farten, och som ställer till det i relationerna till verkligheten bortom utbildningsväggarna.
- Det som tidigare var regelbundna arbetsplatsmöten där praktiska ärenden stämdes av utbildningsenheterna emellan – en nog så viktig sak när olika enheter vistas i samma lokaliteter – övergick efter många års lobbande i en närmast idealisk lösning, en ledningsgrupp med en för alla tre enheter konstnärlig ledare, i syfte att ge musikutbildningarna ett gemensamt brand och en gemensam riktning.
- På grund av strukturförändringar i respektive utbildningsenheter fasades det konstnärliga ledarskapet dessvärre ut, och kvar stod en ledningsgrupp utan ledare.
- Den ledningsgrupp, i vilken jag själv fungerade som medlem under många års tid, leder ingenting och ingenstans, utan koordinerar – sysslar med praktiska ärenden, vilket – precis som i den forna formen med arbetsplatsmöten – fortsättningsvis är viktigt när enheter samsas om utrymmen.
- Både i praktiken och strukturellt är det ändå sist och slutligen respektive ledare som leder sin enhet. Trots detta beslutar ledningsgruppen fortfarande till synes det ena och det andra i kommunikation till anställda och till utomstående parter.
- I fråga om gemensamma beslut där alla tre enheter är delaktiga kan det försvaras. Att ledningsgruppen officiellt sägs besluta om något som rör bara en enda enhet kan inte försvaras på något sätt alls. De övriga medlemmarna i ledningsgruppen har inget mandat att fatta beslut för en enhet där de inte är anställda. Det anonymiserar den verklige ledarens faktiska beslut, och ger en tyngd som inte existerar i verkligheten.
- Fallet med offertförfrågningen gällande renovering av Staden Jakobstads pianon och flyglar belyser problematiken. Till pappers beslutar ledningsgruppen att sätta igång en offertrunda. I verkligheten är det institutets rektor som sätter igång en offertrunda. Till pappers skall offerter lämnas in till musikhusets tekniskt ansvariga (gemensam för Novia, YA och Staden Jakobstad.) I verkligheten lämnas offerter in till institutets rektor.
Det synnerligen intressanta blir att se om ledningsgruppen fattar beslut om vilken offert som antas, för senast då är förvirringen total. Det är institutets rektor som bör bereda ett förslag för sin direktion, som fattar beslutet. Det är därför direktionen finns, för att – som namnet antyder – leda. I motsats till ledningsgruppen, då.
Vidare till själva offertförfrågningen . . . det finns inte mycket som inte blev fel där:
- Arbetsvärderingen är vag i beskrivningen, missar stora åtgärdsbehov, ger osaklig tyngd till många mindre åtgärdsbehov, och noterar inte alls den mest avgörande faktorn – inomhusmiljön. Kort sagt inbjuder den till att använda de medel som finns till förfogande på ett allt annat än optimalt sätt. Mycket av detta kunde ha parerats om den anlitade konsulten i sin tur hade konsulterat dem som har längre och djupare erfarenhet av instrumenten, särskilt gällande de tekniska aspekterna.
- Tidtabellen för utförandet av arbetet är helt orealistisk, och är antingen ett pinsamt misstag på grund av okunskap eller så ett taktiskt drag för att inte behöva behandla offerterna likvärdigt. Jag utgår från det förstnämnda.
- Arbetet förutsätts utföras under den tid av året som är minst lämpad för det arbete som beställs.
Det var nästan lika tröttande att skriva ovanstående som att läsa offertförfrågningen och se hur fel det kan bli när det riktigt vill sig, men samtidigt hade det nån slags terapeutisk effekt att få ner det här på… papper? Bildligt talat, härefter, såvida inte någon värmt upp printern för ändamålet.
Korrespondens
Det första jag gjorde när jag läste offertförfrågningen var att mycket kort meddela min spontana reaktion:
from: Patrick Wingren to: NN@novia.fi> cc: Musikhuset i Jakobstad <ledningsgruppen> date: Jun 11, 2019, 6:23 PM subject: Re: Offertförfrågan för restaurering av Wava institutets pianon Hej, jag bedömer tidtabellen som helt orealistisk, såvida inte all materialanskaffning redan är gjord och arbetet är inplanerat sedan tidigare. Det här ligger så långt ifrån en offertförfrågan på lika villkor som jag kan tänka mig. Hälsn. Pati
Senare insåg jag att jag kanske inte var alldeles tydlig med att jag inte tänkte delta i offertgivningen, så då skrev jag ett nytt mail, där jag nämnde detta, och
- gick igenom hela arbetsvärderingen och kommenterade, instrument för instrument, för att anmäla avvikande åsikt,
- nämnde allt det väsentliga som direkt berörde offertförfrågningen; en kortare version av den långa texten här ovanför, och
- bad ledningsgruppen (vilken jag fortfarande i det här skedet uppfattade som beställare) att inte göra något förhastat i detta nu, om det efter 10 år av synliggörande av behovet nu plötsligt finns medel för renoveringar.
Rektorn för institutet tackade i ett svarsmeddelande för mina kommentarer, välkomnade mig in för att diskutera vidare, sade att responsen på offertförfrågningen inte överlag varit negativ, och hoppades på många förslag att ta ställning till.
… på vilket jag svarade att jag ju redan varit utförlig i min kritik men att det trots detta ser ut som om allt kommer att löpa på som planerat, eftersom det finns hopp om att många förslag ska komma in. Jag skrev att jag därför inte såg någon nytta av fortsatt diskussion, såvida det inte fanns något speciellt som rektorn ville diskutera med mig?
Det var det sista jag hörde (innan jag kort anmälde via Facebook att jag planerar att skriva den här texten.)
Avslutande tankar
De närmaste dagarna efter att jag mottagit offertförfrågningen var jag ytterst konfunderad över upplägget och lade onödigt mycket energi på allehanda teorier om vad som kunde ligga bakom den anonyma fasaden. Det är ännu ett exempel på hur ohälsosam slutenhet – avsaknad av transparens – och ansiktslöshet är. Det dröjde några dagar innan jag fick kontakt med andra i ledningsgruppen och fick reda på att hela ärendet ligger helt och hållet på Staden Jakobstads, institutets, bord. Det var några dagar för mycket.
Processer som inte är klara och genomskinliga ger utrymme för fantasi, och aldrig är människan så fantastiskt fantiserande som när hon famlar i mörker. Det vaga, outtalade, antydda, tolkade – det är så destruktivt.
Hur trött jag än blir på saker och sammanhang verkar det som om den kraft som behövs för att borra sig allt djupare ner aldrig kommer att sina. Och det är så onödigt – i små vardagsfraser som de här, och i den långa livstexten i stort.
Avsaknad av transparens är ett syskon till tystnad. Tillsammans förstärker de det otydliga, grumlar vattnet till den grad att du till sist inte vet om ditt nästa steg landar i en vattenpöl eller i bråddjupet. Att inte samtala, att inte tala om, att inte nämna saker vid deras namn, allt sånt öppnar för tolkning. Och vi tenderar att tolka till det värsta, tills någon bekräftar eller förnekar.
Men är inte det här att göra en stor sak av någonting ganska litet, att göra en höna av en fjäder? Mot det påståendet har jag två invändningar.
Dels har vi en tendens att dela våra liv i små bitar, avdelningar åtskilda av vattentäta skott. Arbete och fritid separerade. Livsåskådning och vardagsliv separerade. Kärlek till partner separerad från kärlek till barn, separerad från empati och sympati för andra i vår närhet, separerad från medlidande för sammanklumpade folkmassor långt borta. Ogillande av grannen som klipper gräsmattan på udda tider separerat från ogillande av kvinnans strukturella underlägsenhet i flera icke-västerländska samhällen.
Alla vet att det här inte är ett sant liv, men det berättar vi inte för oss själva. Vi blundar för att vi inte alltid reagerar rationellt och gradvis, för att det mesta hänger ihop, för att den minsta sak kan vara större än det största tänkbara, just då och just där. Vi är irrationella, och det är det som gör oss levande, med allt vad det innebär av glädje, sorg, irritation, eufori, lugn, upprördhet – tätt sammankopplade och ofta samtida.
Dels understryker frågan min poäng. Ingen som visas en fjäder misstar den för en höna.
// Patrick Wingren