Det här är den andra av två texter där jag via fallstudier vill belysa det destruktiva i kollektiv ansiktslöshet, undflyende av ansvar, institutionell självtillräcklighet och att inte vara uppgiften mogen. Den specifika analysen rör i det här fallet hur styrelsen för Fontana Media, utgivare av Kyrkpressen, agerat de senaste månaderna.
Friskrivningsklausul: Jag är personligt bekant med flera av styrelsemedlemmarna och redaktörerna, och May Wikström har varit min vän i nästan trettio år. Den här texten, liksom den tidigare jag skrev, kan tänkas uppfattas som drabbande person. Då rör det sig, enligt min uppfattning, om en ytlig läsning.
Till skillnad mot i den första fallstudien, som gällde Musikhuset i Jakobstad och som handlade om sånt som jag är speciellt väl insatt i, inleder jag här med att konstatera att jag inte vet just någonting alls om det som ledde till May Wikström, chefredaktör för Kyrkpressen och verkställande direktör för Fontana Media, blev uppsagd våren 2019.
Borde jag inte i så fall hålla tyst, eftersom jag inte vet tillräckligt? Det är förmodligen precis vad Fontana Medias styrelse har tänkt att de flesta kommer att göra.
Därför inbjuder jag Fontana Medias ledning att möta mig i sak, genast jag missar i den här texten. Det vore ytterst välkommet. Varför? För att det är helt sant att alla vi som står utanför inte vet tillräckligt om det skedda. Och det beror på total brist på transparens från ledningens sida.
Varför behöver då vi andra, vi här utanför, veta någonting om det som inte sägs angå oss? Den frågan missbedömer läget, på flera olika sätt.
En semi-offentlig institution som Fontana Media är sällsynt illa lämpad att själv avgöra vad som angår andra.
Jag väljer här att använda begreppet semi-offentlig för att beskriva Fontana Media och dess absolut största fönster ut till allmänheten, Kyrkpressen. Visst kan man hävda att Fontana Media som aktiebolag är en fristående juridisk person precis som vilket annat företag som helst, separat verkande från sin ägare Församlingsförbundet.
I praktiken är det ändå inte särskilt svårt att se varifrån Fontana Medias finansiering kommer. Själva bokförlaget gör förmodligen en mycket anspråkslös vinst, om någon alls. Medel flyter in från de församlingar som för sina församlingsmedlemmars del prenumererar på Kyrkpressen. Församlingarna bekostar prenumerationerna med den inkomstrelaterade kyrkoskatt som uppbärs av församlingsmedlemmarna.
Det är sant att man i Finland är fri att själv välja om man tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan eller inte, faktiskt på ett rätt liknande sätt som man kan välja att tillhöra ett andelslag som t.ex. S-gruppen eller inte (även om ägarskap i andelslagen idag är mindre drivet av traditionella normer och värderingar än medlemskap i kyrkan.)
Det finns ändå en uppenbar skillnad mellan finansieringsmetoderna. På Prisma handlar vi bröd på eget initiativ, väljer åter och åter igen att stöda det sammanhang vi tillhör. Kyrkan uppbär – i en rätt komplicerad och bitvis skrämmande, bitvis fascinerande relation till den offentliga sektorn – en kyrkoskatt av sina medlemmar, och bestämmer sedan hur, låt oss något raljerande säga, livets bröd distribueras bland medlemmarna.
Kyrkan kollaborerar med den offentliga sektorn, och Fontana Media drivs i praktiken med medel som samlas upp så. Det för andelslagen och kyrkan gemensamma är att det vore naivt, och direkt kontraproduktivt, att hävda att det sätt på vilket andelslag och kyrkas verksamhet bedrivs inte skulle angå medlemmarna.
Jag då, som baptist av bara farten, angår agerandet på Fontana Media mig, trots att jag inte ens är – vad ska vi kalla det – passiv ägarkund? Jovisst.
Ingen tvingar Församlingsförbundet att ge ut Kyrkpressen. Kyrkpressen verkar (låt vara på ett något konstruerat sätt, men ändå) offentligt, och är den tidning som når flest läsare i Svenskfinland. Kyrkpressen bildar opinion, och opinion verkar inte i ett vakuum. Alla berörs.
Kyrkpressen väljer självmant att vilja angå alla, och då kan inte Fontana Medias styrelse plötsligt selektivt välja exakt vad gällande Kyrkpressen som skall kännas angeläget.
Det jag skriver här ovanför borde vara klart för läsaren, det verkar dock vara mindre klart för Fontana Medias styrelse. Styrelsen har, i sin uppgift som ytterst ansvarig, valt att inte axla ansvaret för hur Kyrkpressens image drabbas av vårens händelser.
Men genom att inte axla ansvaret är det just styrelsen som genom sitt agerande sänker förtroendet för Kyrkpressen och som allvarligt skadar tidningens image. Det handlar om att sjunka in i ett kollektiv som är sig själv nog, att anonymisera, och att agera med en grav okunskap om hur individ och samhälle fungerar.
På vilket sätt har då styrelsen misslyckats?
Styrelsen har gett de övriga anställda på Kyrkpressens redaktion förmånen av att få åtnjuta kollektiv anonymitet och därigenom ställt redaktionen som ansiktslös grupp i opposition till May Wikström som synlig individ.
Styrelsen har vidare genom att avskeda May Wikström öppet tagit parti för kollektivet, mot May Wikström, utan att på ett godtagbart sätt kunna förklara varför.
Ändå har styrelsen i takt med att pressen ökat skiftat över till att agera som om den vore neutral part i ett tvistemål mellan två parter, och på så sätt undflytt sitt egentliga uppdrag.
Vad styrelsen genom sitt agerande förmedlar till ägare och kunder är något krasst sagt att rättvis behandling och värnande om människans integritet är av stor vikt, så länge du fortfarande är anställd vid Fontana Media.
Kan du ge konkreta exempel?
I. Styrelsen har inte informerat om någon specifik orsak till uppsägningen. I och med den typen av slutenhet och tystnad öppnar styrelsen för de mörkaste av sidor hos människan.
Människans fantasi har inga gränser, och i frånvaro av fakta fyller vi ut med spekulativa förklaringar. Lägg till detta att ett flertal med större insyn i det skedda kommit med vaga och/eller insinuerande uttalanden på sociala medier och som anonym källa i press, och genom detta överräckt armeringsjärn som vi kan bygga ett möjligt händelseförlopp kring. Några exempel:
- Det har förekommit interna konflikter på redaktionen i många år. Styrelsen bekräftar detta (Hbl 26.4) för att senare, i egen rapportering, lämna bort den detaljen (se nedan.)
- Personal har mått så dåligt att de varit tvungna att sjukskriva sig. Styrelsen varken bekräftar eller dementerar.
- En gruppering inom redaktionen har med outtalade eller uttalade hot mer eller mindre tvingat en svag styrelse att avskeda May Wikström. Styrelsen varken bekräftar eller dementerar.
- Styrelsen agerar som den gör för att skydda alla inblandade, inklusive May Wikström. Styrelsen varken bekräftar eller dementerar.
Kring det här kan var och en – kommer var och en – som berörs att bygga ett eget narrativ, en egen möjlig tolkning av vad som kan ha skett. Och den enda vi med säkerhet vet att är inblandad är May Wikström. Hon hängs ut ensam och bildar därmed automatiskt svagare part. Kollektivet, de många, tillåts förbli anonyma och bildar starkare part.
Det är en gigantisk skillnad mellan att ge utrymme för spekulativa tolkningar där May Wikström kan komma att framstå som ängel eller djävul, och att ge utrymme för spekulativa tolkningar där en grupp (styrelse och redaktion) agerat änglalikt eller djävulskt.
Det här verkar styrelsen inte ha insikt nog att förstå. Det förstnämnda handlar om en enda namngiven individs personliga handlingar, det senare om handlingar utförda av en grupp med anonyma medlemmar där ingen avkrävs personligt ansvar.
Den som tycker att jag överdriver när jag använder starka ytterligheter här ovanför (ängel eller djävul) har inte blickat tillräckligt långt ner i sitt eget mörker för att förstå vad människan är kapabel till när fantasin får fritt spelrum.
Slutenhet är demonisk, den ger utrymmer för det mörkaste inom oss. Det visste Jesus, det visste Dostojevskij, det visste Kierkegaard, och det bör styrelsen komma att inse på sätt eller annat.
Det kan vara så att styrelsen försöker skydda alla inblandade. Det kan också vara så att styrelsen är svag och inte kan hantera redaktionen. Det kan vara så att det pågått en intern maktkamp, som precis som så många gånger tidigare när det gäller kyrkliga eller till kyrkan knutna institutioner tillåtits sprida sig som en varböld där de som för länge sen borde ha opererat i stället valt att knäppa händerna i bön och blicka uppåt, blicka bort.
Det kan vara på sätt eller annat, vilket är problemet. En styrelse som vore uppgiften mogen skulle se till att världen utanför kyrkpressdörrarna vet vad som ska diskuteras.
Kyrkan har haft interna konflikter ända sedan Paulus, Petrus och Jakob. Till all lycka är transparensen föredömlig i Nya Testamentet, vi behöver inte gissa oss till varför parter drog åt olika håll. Idag byter präster församling och chefredaktörer sparkas, och ingen utomstående vet varför.
II. Styrelsen har famlande försökt att kontrollera narrativet. I synnerhet genom rapportering i sin egen tidning – just den tidning vars redaktion bildar centrum för (den förmodade) konflikthärden.
Att läsa två specifika reportage där styrelseordförande Hans Boije uttalat sig är mycket märklig läsning. I både Hufvudstadsbladet (26.4) och Kyrkpressen (2.5) framställs det kärva ekonomiska läget som den grundläggande orsaken till att May Wikström tvingas avgå.
Den logiska slutledningen i båda artiklarna är besynnerlig, men i den artikel som borde vara mer noga avvägd – skriven en vecka senare och fullständigt kontrollerad av intervjuad part – är logiken rent absurd. Jag kan inte beskriva den på ett annat sätt än så.
Resonemanget i båda artiklarna går så här: Fontana Media har stått för stora ekonomiska utmaningar, vilket har lett till så pass svåra påfrestningar inom organisationen att det i rådande läge inte finns förutsättningar för May Wikström att leda företaget längre. Men det finns markanta skillnader i de två texterna.
I Hbl (26.4) intervjuar Mikael Sjövall styrelseordförande Hans Boije):
“– May Wikström har skött kontakterna med kunderna väl och lyckats förnya tidningen, men de tuffa omständigheterna har lett till påfrestningar inom organisationen och i rådande läge är det bäst att May går vidare, säger Boije.
– Vad betyder det rent konkret?
– Det kan jag inte kommentera närmare av hänsyn till de inblandade personerna, men det handlar om konflikter på redaktionen som har påverkat atmosfären […] vi har anlitat konsulter för att lösa frågan, men kommit fram till att det inte finns förutsättningar för May att leda företaget.“
Här kunde den observanta läsaren tänkas bli fundersam. May Wikström har skött kundkontakter väl och lyckats förnya tidningen, men samtidigt har det uppstått konflikter på redaktionen. Hur ofta sparkas chefredaktörer om arbetsmiljön på en redaktion tyngs av konflikter? Sannolikt inte särskilt ofta. I synnerhet inte om redaktionen utgörs av ett antal arbetare som kan räknas på båda händernas fingrar.
Det här tror jag är den bakomliggande orsaken till fadäsen med artikeln i egen tidning den 2.5. Kyrkpressens artikel är snarlik den i Hbl, och verkar vara skriven i avsikt att kontrollera narrativet på ett bättre sätt. Hur det lyckades? Katastrofalt dåligt.
KP 2.5, biträdande chefredaktör Nicklas Storbjörk intervjuar styrelseordförande Boije:
“[Boije] konstaterar vidare att May Wikström skött kontakten till församlingarna på ett utmärkt sätt under den utmanande perioden och att hon också klarat av att förverkliga den strategi som styrelsen dragit upp.
– Men dessa tuffa omständigheter har lett till påfrestningar inom organisationen och ett behov av betydande åtgärder för att trygga företagets framtid […] av hänsyn till alla inblandade och mot bakgrunden av ett behov av arbetsro kan och vill vi inte närmare gå in på detaljer, säger Hans Boije och konstaterar att allt fokus ligger nu på att trygga både kvaliteten och lönsamheten i verksamheten.
– I det rådande läget fanns tyvärr inte förutsättningar för May Wikström att leda företaget längre.” (fet stil min, förf. anm.)
KP lyckades i den här texten framgångsrikt lämna bort det som skavde i Hbl-artikeln; här står inget om konflikter på redaktionen eller anlitade konsulter. Men här trampar Boije och redaktionen osannolikt nog etter djupare i klaveret, trots att texten är helt under KP:s kontroll.
May Wikström har uppenbarligen klarat av exakt den strategi som styrelsen dragit upp. Om detta – det att hon lyckats med det av styrelsen ålagda uppdraget – har lett till en ohållbar situation på redaktionen, vem i ledningen, om någon alls, är det egentligen som borde avgå?
Det är givetvis i själva styrelsen medlemmar skall sparkas – antingen endast ordförande, eller så hela styrelsen. Hans Boije säger att May Wikström har gjort precis det hon skulle, och resultatet är påfrestningar inom organisationen. Det betyder att styrelsens agerande försatt Kyrkpressen i en ohållbar situation.
När jag läser Hans Boijes uttalande så är min spontana reaktion att styrelsen med stor sannolikhet avskedat den enda som klarat av att utföra sitt jobb under rådande omständigheter.
I min tidigare text, den andra fallstudien, skrev jag om den typ av ledning som jag inte stött på annanstans än inom den offentliga sektorn. Fontana Medias ledning agerar besläktat, men det finns en nyansskillnad: det handlar här om ett företag som fram till rätt nyligen kunnat agera som om finansieringen var lika trygg som vore den lagstadgad, men som nu i stigande grad tvingas agera på en fri marknad. Och Fontana Medias ägare och styrelse verkar uppenbarligen inte kunna hantera den förändringen.
För att göra det hela ännu mera tragikomiskt så hade Kyrkpressen enligt god journalistisk sed gett May Wikström möjlighet att kommentera artikeln. Hennes kommentarer var dock så komplexa att hantera att de inte publicerades (Nicklas Storbjörk i en föredömligt uppriktig replik till Olav S Melins insändare, KP 16.5)
Nicklas Storbjörk skriver i samma svar till Olav S Melin att det skulle ha blivit omöjligt att vara både part och journalistisk granskare i en dialog [med May Wikström]. Givetvis är det så; lika omöjligt är det att vara både part och journalistisk granskare över huvud taget, vare sig man står i dialog med andra part eller inte. Kyrkpressens artikel borde aldrig ha publicerats, vilket jag är säker på att redaktionen är mycket väl medveten om vid det här laget.
Avslutande ord
Att Kyrkpressens image har tagit skada av vårens händelser är självklart. Att be om arbetsro är – förutom att a) jag aldrig tidigare hört ett aktiebolag be om arbetsro, b) ett företag som verkar offentligt och bildar opinion knappast kan förväntas att opinion inte ska kunna bildas kring företaget självt – ingen lösning alls. Det som grävs ner nu kommer, precis som allt annat oförlöst, att genomtränga markytan med sjufalt fulare ansikte i framtiden.
Märk att det ansiktslöst kollektiva, försöket att undfly ansvar, har en förödande effekt – det gör alla på Kyrkpressen ansvariga. Styrelsen har en möjlighet att åtgärda detta, och behöver knappast söka särskilt djupt i den förmodade värdegrunden för att hitta det enda rätta – det enda rättfärdiga – sättet att handla.
Det handlar om precis det som genomsyrar den grundtanke som Kyrkpressen vill förmedla till läsaren.
Det handlar om personligt ansvar, att våga nämna saker vid deras rätta namn, att uppriktigt och ärligt reflektera över vad som gått fel, och att ha mod att framstå som ofullkomliga. Om det visar på brister hos ledningen så är det den typ av svaghet som kan bli stark. Det som inte räds ljuset växer.
I samma grundtanke finns också en maning, vibrerande i profeternas ord i Gamla Testamentet, resonerande i Nya Testamentet, om att skydda den svaga och ha omsorg om den utsatta. Den svaga parten, den som står ensam utsatt i det här fallet, är May Wikström.
Alternativet – att styrelsen låter tiden ha sin gång och passivt låter saken bero – är destruktivt, och ytterst är det också kärlekslöst. Kärleken räds inte sanningen.
Den nydaning May ledde förde Kyrkpressen från tidningshögen intill WC-stolen ut i vardagsrum och kök. Det är samma tidning som för tillfället riskerar att spolas ner i det grumligaste av avlopp, och det är Fontana Medias styrelse som håller handen vid spaken.
Någon kunde invända att jag uppfattat allt detta fel, att jag inte är tillräckligt insatt. Minns då att jag här ovan argumenterat logiskt utgående från den information styrelsen förmedlat. Att utomstående har en bristfällig uppfattning är ett icke-argument så länge slutenheten fortgår och transparensen uteblir.
För mig personligen, i min roll som skribent i tidningen, är styrelsens agerande en avgörande fråga. Den som känner mig vet att jag skyr sammanhang jag inte tror på. Jag kan inte med gott samvete skriva kolumner i för en tidning som säger ett och gör ett annat, en tidning som förbunden till rädsla och slutenhet propagerar ett budskap om trygghet och öppenhet.
// Patrick Wingren