Ursprungligen skrivet som en kommentar i diskussionen på min FB-sida (18.7.2019)
Eftersom det kastas tändvätska in i diskussionen alldeles oavsett var det kan tänkas brinna (om alls) så gör jag här en subjektiv och dissekerande analys av den berörda artikeln.
Reportaget är skrivet av Linda Forth, och i texten citeras två personer: Sofie Strandén-Backa, doktor i folkloristik och forskare, och Pedersöre kommuns fastighetsvärd Andreas Forsman.
Here we go:
========
“Den anspråkslösa sprickan ligger på en alldeles perfekt kikhöjd. Fastän glappet är endast omkring en centimeter brett ser man hela omklädningsrummet genom det.
– Man kanske kan tycka att det inte är så farligt att det går att kika in i flickornas omklädningsrum, men jag ser det som en del av en större problematik. Flickorna lär sig att de får stå ut med att bli påtittade och att pojkar beter sig så här, säger Sofie Strandén-Backa, doktor i folkloristik och forskare.”
KOMMENTAR: Utgångsläget är alltså att flickor blir påtittade och att pojkar tittar. Många, unga som vuxna, har erfarenhet av tittande i båda riktningar. Redan här läggs aningslöst grunden för ett ensidigt beteendemönster som framstår som självklart för Strandén-Backa, och som kommer att genomsyra resten av reportaget med god hjälp av ÖT:s journalist.
“Efter första simskoledagen berättade Strandén-Backas dotter att hon inte tycker om att byta om i badhytten, eftersom pojkarna smygtittar från sitt omklädningsrum. Enligt Strandén-Backa sade dottern att hon påtalat obehaget för simläraren.
Strandén-Backa lade ingen större vikt vid detaljen innan hon följande dag kom in i badhytten och råkade höra småflickorna diskutera hur de ska försöka få slut på smygtittandet. Planen var att tejpa för sprickan eller spika ett bräde över den.
– På det här sättet skolas flickor in i snedvridna och stereotypa könsroller. Att inte åtgärda en så här enkel sak är inte schysst mot flickorna.
Strandén-Backa frågade simläraren vem som bär ansvaret för badstranden och fick till svar att det är Pedersöre kommun. Flera gånger har simläraren också varit i kontakt med kommunen angående saker som behövts åtgärdas på badstranden.”
KOMMENTAR: Vad är det som riskerar att skola in både flickor och pojkar (inte enbart flickor, som Strandén-Backa enögt påstår) i snedvridna och stereotypa könsroller? Vad är det som inte är schysst mot flickor och pojkar? En springa i väggen.
Jag håller fullständigt med om att en så här enkel sak borde åtgärdas. ÖT och Strandén-Backa har dock betydligt mera ambitiösa planer än så. Meningen om att simläraren varit i kontakt med kommunen är troligtvis medvetet vag (spekulerande journalistik). Eftersom det inte kan ha varit angående själva springorna, varför nämns tidigare kontakt med kommunen här?
Märk också Strandén-Backas initiala respons på dotterns obehag, och fortsätt att läsa nedan.
“Som folklorist studerar Strandén-Backa normer och underliggande värderingar och hon ser det som sin uppgift att synliggöra strukturella problem utgående från till synes triviala detaljer. Hon ser allvarligt på att vuxna sänder ut signaler som får barn att tro att det inte lönar sig att säga ifrån när något inte känns bra. När småflickor berättar om ett problem anser hon att vuxna inte har rätt att avfärda det men en axelryckning.
KOMMENTAR: Strandén-Backa har en uppgift, bra så. Men ser hon allvarligt på att vuxna sänder ut signaler som får barn att tro att det inte lönar sig att säga ifrån när något inte känns bra? Hennes egen dotter sade en dag tidigare att hon inte tycker om att byta om i badhytten, eftersom pojkarna smygtittar.
Vid den detaljen lade hon ingen större vikt – innan hon bedrev empirisk forskning och själv stegade in i badhytten nästa dag. Det här bör kanske då läsas som att hon ser allvarligt på sitt eget trivialiserande av dotterns första impuls, men jag betvivlar att tanken nått så långt hos varken artikelförfattare eller intervjuobjekt.
“– Sprickan mellan bräderna är subtil. Det viktiga är att flickor känner att de tas på allvar och att de känner att de får vara i fred med sin kropp. Nu lär flickorna sig att de är objekt som ska tittas på, att de inte kan värja sig och inte får vara ifred för det andra könets blickar.”
KOMMENTAR: lustig svenska. Texten betyder att springan mellan bräderna är mycket liten. Jag antar att det är själva fenomenet med sprickan som skall vara subtil här. Är det ett direktcitat så kan det också vara alldeles lysande flerdimensionellt formulerat, i så fall lyfter jag på hatten för levande användning av språket.
Men… det viktiga är inte att flickor “känner att de tas på allvar och att det känner att de får vara i fred med sin kropp.”
Det viktiga är att barnen, oavsett kön, känner så.
Om något är det barnen, inte bara flickorna, som riskerar att objektifieras och inte få vara ifred för det andra könets blickar. Men Strandén-Backa tittar fortfarande bara med ett öga, eftersom hon hittat ett konkret exempel som understryker hennes confirmation bias. Man kunde säga att forskningsunderlaget är något magert här.
“I simskolegruppen på Kållby simstrand handlar det varken om prepubertala pojkar eller hormonstinna tonårskillar, utan om småpojkar. Strandén-Backa är förundrad över att gluttandet är intressant i en så tidig ålder.
– Pojkar lärs tidigt hur en ‘riktig’ pojke och en ‘riktig’ man ska bete sig. Enligt det rådande kulturella mönstret ska de intressera sig för flickors nakna kroppar. Snarare borde både pojkar och flickor lära sig respektera andra människor.”
KOMMENTAR: den sista meningen är inte svår att hålla med om. Men sen…
Den som inte minns hur nyfiken man som barn var på hur andra såg ut – särskilt det motsatta könet, men också andra barn av det egna könet – har förmodligen välsignats (alternativt drabbats) av dåligt minne. Det finns inget förunderligt med det. Som barn – och som vuxen – jämför man sig med andra, av samma eller motsatt kön, oavsett sexuell läggning. Det är inget som slår på först i puberteten eller i vuxen ålder.
“Strandén-Backa understryker att långt ifrån alla pojkar och män beter sig på ett olämpligt sätt. Däremot anser hon att man inte får låta en konstruktion i en byggnad underlätta ett olämpligt beteende.”
KOMMENTAR: Jag håller med, så länge vi fortsättningsvis accepterar tvåvägstrafik i frågan. En kompletterande åsikt kunde vara att understryka att långt ifrån alla flickor och kvinnor beter sig på ett lämpligt sätt. Att både pojkar/flickor och män/kvinnor beter sig både lämpligt och olämpligt är en självklarhet för alla som går genom livet med båda ögonen öppna.
Sen till badhyttskonstruktionen då, själva hjärtat i reportaget. Jag anser som Strandén-Backa, och konstaterar att det hade varit väldigt enkelt att åtgärda hela grundproblematiken gällande badhytten.
“Sprickan har funnits i väggen ända sedan badhytten byggdes. I killarnas omklädningsrum avslöjar skåror i väggen misslyckade försök att förstora den redan befintliga sprickan.”
KOMMENTAR: Dramatiskt värre. Sprickan ligger på perfekt kikhöjd, och det finns skåror i väggen som vittnar om att mycket vill ha mer. Det här är en passagé som får mig att tro att jag i misstag vänt blad och nu läser sommarföljetongen i samma tidning.
“ÖT/VBL ringer upp Pedersöre kommuns fastighetsvärd Andreas Forsman. Han känner inte till sprickan i badhytten.
– Bra att problemet kommer till min kännedom, så att vi kan åtgärda det, säger han.
Redan den här veckan lovar Forsman att kolla upp hur springan bäst kan åtgärdas.”
KOMMENTAR: Nu går vi plötsligt till handling, efter att ha problematiserat så in i norden. Det här är en av de lustigare passagerna i texten. ÖT/VBL agerar tredje statsmakt och åstadkommer mycket konkret samhällsförändring. Spoiler: brädor kommer att spikas upp (om detta berättar ett uppföljande reportage i ÖT mycket detaljrikt.)
“Sofie Strandén-Backa frågar sig på vilken sida brädlappen ska spikas upp: i flickornas eller pojkarnas omklädningsrum?
– Ska flickorna skyddas eller pojkarna hindras? Svaret är att brädan ska spikas upp där den går bäst att fästa.”
————
KOMMENTAR: det här är en av de mest sällsamma avslutande meningar jag någonsin läst i ett reportage. För att hitta symbolik i på vilken sida brädorna spikas upp krävs ett ansenligt mått av att grumla vatten för att få det att verka djupare än det är.
Alternativt är de avslutande meningarna menade att uttryckas med glimten i ögat, men det är totalt omöjligt att säga när texten är formulerad som den är. ÖT:s förmåga att hantera svenska är här så skral att jag blir uppriktigt generad å lokaltidningens vägnar.
AVSLUTANDE KOMMENTAR:
Jag vet inte vad som är det mest sorglustiga och sällsamma här, det finns många kandidater.
Strandén-Backa använder en badhytt i Kållby för att verklighetsfrämmande feministiskt enögt sväva ovanför själva brädbyggandet. ÖT hakar på i något som jag antar är en kombination av nyhetstorka och ideologi. Texten använder sig av samma grepp som ideologiska tidsskrifter ofta brukar. Det till synes triviala är här faktiskt exakt just så trivialt som det framstår.
Om det här ämnet känns angeläget för Strandén-Backa och ÖT så föreslår jag 1) insamlande av data från badhytter i nejden, 2) en artikelserie innehållande case studys av hur flickor och pojkar upplever det nu, och hur kvinnor och män har upplevt det då.
Induktiv slutledning är livsfarlig, och den insamlade datan är lugnt sagt något liten i ÖT:s fackreportage. Kom ihåg att det krävs en enda badhytt där en enda flicka tittat genom springan in till pojkarnas omklädningsrum för att ÖT:s artikel ska framstå som något förhastat producerad.
Till sist är min personliga åsikt att den här diskussionen till stor del har förts i tiotals år, det är bara kostymen som skiljer. Same shit, different package. Jag frågar, inspirerad av en mycket insiktsfull fråga i en tangerande tråd: ska barn fortfarande skyddas i binära (tudelade) grupper, trots att samhället i övrigt går mot individuell integritet? När flickor tycker det är obehagligt att byta om tillsammans med andra flickor och pojkar tycker dito i pojkhytten, var spikas brädorna upp då?
Tudelningen i badhytterna hänger med från ett system som håller på att raseras. Kanske man kunde övergå till individuella badhytter, vilket är vanligt på många ställen i världen?
Om detta nämns inte ett ord i artikeln, vilket jag förmodar beror på att det är så himla svårt att veta vem som är elaka och vem som är snälla när vi inte kan peka på varandra från grupp till grupp. Alternativt att tanken aldrig slagit vare sig Strandén-Backa, ÖT:s journalist, eller ÖT:s ansvariga chefredaktör.
// Patrick Wingren
