En del har frågat varför jag tidvis är väldigt aktiv i aktuell diskussion och debatt, bara för att sedan försvinna nästan spårlöst och inte diskutera eller debattera andra lika viktiga ämnen. Svaret är mycket enkelt: det handlar om ekonomi.
Att vara en ensaksmänniska är både en välsignelse och en förbannelse. Det positiva är förmågan att fokusera totalt. Det negativa är de praktiska följderna av ett fokus så starkt att inget i periferin har någon betydelse just där och då.
När jag skriver – diskussion, debatt, kolumner – ger jag mig hän, deltar med hela mig själv. Att skriva vid sidan om har aldrig varit ett alternativ för mig, lika lite som att lojt jogga runt på en fotbollsplan eller att musicera för halv maskin. Tankarna behöver sin egen tid.
I sjok där intensiv tankeverksamhet krävs väljer jag som självförsörjande att tänka, i stället för att sätta tid och energi på inkomstbringande arbete. Jag permitterar mig själv, om man så vill, eller kanske sannare: tankens energi manar ovillkorligen till strejk. Man kan säga att jag skriver för min egen skull (vilket är sant) och för andras skull (vilket också är sant.) Man kan också säga att jag skriver för den goda sakens skull, i en strävan efter att bidra, att göra väl. Också det är sant.
Problemet som uppstår är i vilket fall som helst detsamma som inom musik eller annat konstutövande. Det finns sannerligen ingen direkt koppling mellan något unikt uttryckt och ekonomisk bärkraft, och kvalitet mäts inte självklart i pengar.
Det här vet alla som vill uttrycka sig utanför den smala kommersiella mittfåran där kloner ställer sig i kö i väntan på att komma fram i rampljuset. Det är svårt även där i mitten, och ute i marginalen är det i praktiken omöjligt att livnära sig på att uttrycka sig. Ändå är vi förvånansvärt många som inte vill vika av från den smala väg vi upplever som riktig för att lydigt infoga oss i mainstream-ledet.
Och när jag nu ändå använder biblisk retorik kan jag passa på att konstatera att den så kallade matteusprincipen är ett sällsynt insiktsfull och tidlöst konstaterande som hugger som en dolk genom så gott som alla former av mellanmänsklighet, förr som nu: Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.
Det är mot de som redan syns och hörs som de stora strålkastarljusen riktas. Jag förstår det till fullo när det handlar om stora sporter – det är svårt att argumentera mot resultatinriktade arvoden i sammanhang där efterfrågan höjer värdet på utbudet, även om summorna ofta är ofattbara, astronomiska. Samma gäller stora popikoner. Marknaden är fri. Jag förstår också att stjärntenorer och -dirigenter är en bristvara, min enda reservation i det fallet är när arvoden hålls konstgjort höga genom tillskjutande av skattemedel.
Vad jag inte alls förstår är varför finlandssvenska kulturella fonder riktar sina spotlights för att lysa upp de redan självlysande, placerar mysiga små ledlampor i amatörmyllan, och fortsättningsvis låter så många professionella konstutövare famla i mörkret. Fonderna fungerar i huvudsak inte som mecenater utan som ett marknadstillskott, och när man skjuter till medel uppstår… just det, inflation. Kulturell inflation.
Den rödgula julbocken sover enligt en av de berörda fondernas styrelseordförande aldrig. Hur jag än anstränger mig kan jag inte komma ihåg en enda julklapp jag fick som barn som skulle ha något konkret värde för mig idag. Det samma kommer förmodligen att gälla framtida finlandssvenskar, som blickande bakåt i historien ser ett hav av kulturellt presentpapper, det kulturarv vi nu säger oss förvalta.
Orsaken till att jag inte skriver mera, debatterar mera, engagerar mig mera är att jag inte har råd. Generande nog egentligen inte ens med den här texten. Tid är pengar, eller rättare sagt – tid måste ge pengar, om inte pengar ger tid.
Samtidigt tycker jag att sådana som jag borde ges sådan tid. Inte nödvändigtvis jag, men sådana som jag. Strukturell tankeverksamhet är nödvändig, men tanke som inte är bunden av strukturer – strukturellt överskridande tankeverksamhet – är minst lika viktig. Fritt tänkande är en bristvara i vårt samhälle, vilket är sorglustigt, eftersom det är det fria tänkandet som skapar strukturer, inte tvärtom.
Nu ramar vi in oss alldeles på egen hand. Den akademiska världen, pressen, politiken, alla är viktiga boxar i samhälls- och kulturbyggandet, likafullt studsar tankarna mest mot de egna väggarna om inte själva strukturerna utmanas. Och strukturerna kan inte utmana sig själva.
Vi har tankesmedjor som drivs i affärssyfte, tankesmedjor som drivs i politiskt syfte, tankesmedjor som hissar upp forskningsrapporter i den finlandssvenska flaggstången… hur skulle det vara med en fri tankesmedja där det viktiga inte är att det diskuteras på svenska utan att det som diskuteras på svenska är viktigt? Undertecknad anmäler härmed intresse.
// Patrick Wingren
