Något om den för mig besynnerliga uppfattningen att en text alltid kan läsas rakt av, objektivt, för vad den är.
Låt oss ta två korta meningar:
“Goliat var en stor man. Mahatma Gandhi var en stor man.”
Hur vi läser texten kommer att bero på vår förförståelse. Låt oss definiera förförståelse som den kunskap vi har, och kunskap här inte som något entydigt positivt utan som de fakta vi känner till, de subjektiva insikter vi menar oss ha, och de egna fördomar vi bär på.
Texttolkningen kommer att kunna ha en förvånansvärt stor variation, redan i fallet med två korta meningar. Några möjligheter:
————
“- Både Goliat och Gandhi var storväxta män.”
Här lämnar förförståelsen en hel del övrigt att önska. Ingen som känner till hur Gandhis kropp var byggd tolkar texten så här. Textläsaren tyr sig också automatiskt till den allra enklaste definitionen av “stor” – på grund av okunskap om annan innebörd, eller på grund av personlig preferens.
Det här är en av de få tolkningar som med hjälp av fakta kan bevisas vara felaktig. Nu blir det värre:
————
“- Både Goliat och Gandhi var framstående och betydande män.“
Den här tolkningen kan göras med eller utan hänvisning till moral, och det beror på vad tolkaren menar. Vilket oundvikligen för med sig att vi själva sekundärtolkar vad tolkaren menar, på basen av vår egen förförståelse.
- Någon av oss kan hålla med tolkningen – båda var ryktbara personer som hade klar inverkan på historiska händelseförlopp.
- En annan kan motsätta sig tolkningen på moralisk basis, kombinerad med förförståelse av orden tolkaren använder – Goliat var inte framstående, eftersom han var en skrävlande jätte som mycket generande fälldes av en herdepojkes slungade sten.
Eller (fortsättningsvis moraliskt) – Gandhi var inte framstående. De ändamål som tilläts helga medel i frihetskampen kan ifrågasättas, eftersom han själv verkar ha varit beredd att segregera i egna led redan innan självständigheten uppnåtts, eller eftersom hans förhållande till sex enligt Indiens första premiärminister Nehru var “avvikande och onormalt.”
- En tredje kan invända mot tolkningen genom att avfärda Goliat som historisk person: han har inte existerat, så han kan rationellt sett inte ha varit varken framstående eller betydande.
- Varpå en fjärde kan invända att det inte spelar någon egentlig roll om Goliat verkligen existerat eller inte: berättelsen är stark, har format generationer, och Goliat – vare sig som fysisk person eller som idé – har varit framstående och betydande.
————
“- Män, män, män… att ställa dessa två meningar efter varandra visar på ursprunglig och pågående framställning av mannen som ideal, och kvinnan som förminskad.”
Det som den här tolkningen har gemensamt med alla övriga är att förförståelsen färgar uppfattningen om författarens avsikter med de två meningarna. Det är enklast för de flesta att se fenomenet här, eftersom många – igen, på basen av egen förförståelse – upplever att tolkningen läser in lite väl mycket i två meningar.
Att många sekundärtolkar så gör absolut inte primärtolkningen på något sätt mindre värd; att uppfatta att “någon läser in lite väl mycket” är högst subjektivt och är en följd av att ens egen förförståelse krockar med en annans.
Det tål att upprepas – ingendera parten känner till författarens intentioner, och det är ett stort misstag att tro att ens egen tolkning är den automatiskt givna medan någon annans är “för mycket”, “krampaktig”, “konstruerad”, osv.
————
Så hur kan vi över huvud taget veta vad någon menar när någon skriver eller säger något?
Bra fråga, och den är på intet sätt ny – den har sysselsatt människan länge.
Det vi kan göra är att försöka hitta kontext (“con” = tillsammans, med, “textere” = att väva… ungefär “det som väver samman”). Det är möjligt, nödvändigt och, till viss del, farligt.
I fallet ovanför (“Goliat var en stor man. Mahatma Gandhi var en stor man”) krävs, förutom ett grundläggande grepp om svenska språket, en viss kunskap om de personer som nämns, i det här fallet då alltså historisk (allmän)kunskap.
Faran med kunskap är att man kan komma att uppfatta den kunskap man själv innehar som högre stående, och/eller tillräcklig. Kunskap är neutral.
Har man det behövliga greppet om svenska språket och om historien så är risken stor att man medvetet eller undermedvetet ser en sådan tolkning som den mest naturliga och den enda rätta.
Det här är ungefär lika bedrägligt som att tolka text utan behövlig kunskap. Notera de två fallgroparna:
- Om genustolkningen här ovanför (“män, män, män”) görs utan tillräcklig insikt i svenska språket (olika betydelser av “stor”) och utan tillräcklig historisk kunskap om personerna (Goliat och Gandhi) så görs den per okunnig automatik och blir en mindre intressant tolkning, eftersom den inte känner alternativen. Den står inte i kontrast till något, bänder inte emot något, och blir därför platt och grund.
- Om tolkning baserad på insikt i svenska språket och historia automatiskt ger en “riktig tolkning” så är det s.a.s inte författaren som skriver, utan den som tolkar. Det är också platt och grunt.
Överdriven betoning av kontext är också farligt. Paradoxalt nog står en text för sig själv.
Det är något vi till stor del slarvat bort i västvärlden; det att något kan betyda många olika saker samtidigt, det som den judiska traditionen beskriver som att betrakta en diamant från många olika vinklar, se ljuset reflekteras på olika sätt.
Vår rationalitet är viktig, och ändå ofta så himla torftig.
Samtidigt är jag tacksam över att vi har förstått detta: Vem som säger något kan bilda kontext (förklara varför någon säger något), men det som sägs ska inte försvaras eller förkastas på grund av vem som säger det.
Ett påstående (dvs ett argument) står på egna ben. Följande är ett stort misstag:
Person A: – Jorden är rund (typ… åtminstone nästan rund.)
Person B: – Nej, den är platt.
A: – Du kan kolla det enkelt om du vill. När solen just “har gått ner” i havet och du inte längre ser den, spring upp på en kulle så ser du lite av solen igen. Eller res en bit ner på södra halvklotet och kolla stjärnhimlen och jämför med vår här i norr.
B: – Nej, det stämmer inte. Du är ingen vetenskapsman.
Sen kan person A fortsätta med matematik och fysik, men inga argument godtas, även när argumenten varken är mer eller mindre sanna än om de vore uttalade av en rymdforskare.
Hur jag själv läser de två meningarna? Som att Goliat var storväxt, och Gandhi framstående och betydande, skrivet i en lek med ord. Det är min omedelbara tolkning, baserat på min förförståelse. Det är rikt när någon annan läser annat och väcker min nyfikenhet.
// Patrick Wingren
