Sofie Stara följer inte helt oväntat upp ÖT:s artikel om sprickan i badhytten i Kållby (18.7.2019) i sin ledartext i dagens tidning (ÖT 23.7.2019.) Hon försöker sig på två saker samtidigt: 1) att motivera varför ÖT skriver om detta, 2) att motivera vad ÖT skriver om detta.
Kombinationen given är det föga överraskande att hon inte lyckas så värst bra. Man kan dock vid första genomläsningen lockas att uppfatta det motsatta. Det beror på två olika saker.
För det första är Sofies hantering av det svenska språket helt ok, och hon vet också hur man vädjar till känslor.
För det andra framför hon en mängd premisser (låt oss säga förutsatta antaganden) som påminner tillräckligt mycket om verkligheten för att de undermedvetet ska kunna komma att antas som sanna. Hennes logiska argumentation, baserad på dessa premisser, är tillräckligt bra för att läsaren skall kunna uppfatta hennes resonemang som hållbart.
Problemet borde vara uppenbart. Om hennes premisser inte återspeglar verkligheten så rasar hennes argumentation ihop. Och det är precis vad som sker.
Det hela börjar något dåligt för Sofie. Redan det inledande stycket bär på det första av en rad verklighetsliknande antaganden.
“Artikeln om att en spricka i en badhytt i Kållby gjort att flickor känt obehag för att byta om väckte starka reaktioner i sociala medier.”
På sätt och vis sant, men konstaterandet saknar den viktigaste aspekten. Det är knappast det att flickor känt obehag för att byta om som väckt starka reaktioner, utan hur artikeln är upplagd.
Varför blir då reaktionerna starka? För att många känner på sig att någonting är fel med artikeln, utan att kunna sätta fingret på exakt vad. Det gör människor frustrerade, och frustrationen tar sig uttryck på många olika sätt.
Utan tvivel är en del av reaktionerna mindre lyckade, och det är klokt att inte falla i fällan att försöka rättfärdiga allt det som sagts och skrivits. Samtidigt är det viktigt att förstå vad en reaktion är.
Den som har svarat på e-post i ett engelskt gränssnitt har sett att rubriken får tillägget “Re:” som prefix.
“Re” härleds till “åter”, “tillbaka”, “angående”.
“Aktion” härleds till “att göra”, “att handla.”
En reaktion är en följd av en tidigare aktion. Reaktioner bör inte analyseras separata för sig, utan i förhållande till det som utlöser reaktionen.
De massiva reaktionerna borde mana till eftertanke, men i stället för att ta ett steg tillbaka och reflektera över varför reaktionerna blev som de blev, så stiger Sofie fram och attackerar reaktionerna.
Sofie talar i ledaren om arrogans. Förutom att hon lyckas undgå att se att hennes eget språk på flera ställen är arrogant, till och med barnsligt, så ser hon inte heller att konstruktion av en ledartext utgående från egenhändigt fastslagna premisser – självklara för en själv och därmed givet självklara för andra – är arrogans i något av sin värsta form.
Efter det inledande stycket följer en mängd text som de allra flesta bör kunna skriva under: det “som alltid varit så här” är nytt för barn av vår tid, vuxnas barndom är förfluten medan barnens är här och nu. Sofie fortsätter:
“Därför är det aktuellt att skriva om det när någon vill lyfta upp saken till diskussion.
Speciellt om vuxna inte tycker det är något att göra väsen av. Det blottar en oerhört arrogant attityd, både mot flickor och pojkar och barn över huvud taget (och ett visst forskarförakt, i alla fall gällande vissa discipliner).“
Här övergår Sofie till sitt tudelade uppdrag som redaktör och feminist, och tvingas på grund av detta att kämpa för att uppnå verbal styrfart genom slutet av passagen.
I den sista meningen vill hon – i en slags helgardering inför fortsättningen – behandla könen jämställt så till den milda grad att hon talar om “flickor och pojkar och barn över huvud taget.”, samtidigt som hon subtilt vill plantera idén om forskarförakt med betoning på vissa discipliner.
Innan dess försvarar hon ÖT. Problemet är åter en gång att hon inte förstår varför läsare reagerar som de gör. De flesta av oss läsare tycker inte att det “inte är något att göra väsen av”, vi tycker att artikeln väsnas på ett märkligt sätt.
Det här kommer som tidigare nämnt ut i mer eller mindre lyckad form på sociala medier, men att detta sker som en konsekvens av en mindre lyckad artikel är något Sofie i sin dubbla roll verkar vara blind för.
Sofie verkar klokt nog registrera att hon tappade fart, och går i stycket som följer tillbaka till mera säkra kort. Vädjande till känslor skriver hon om att vuxna har en skyldighet att bära barns röst, och alla lär vi nicka medhållande där.
Sen bär det av på riktigt.
“I förlängningen handlar det också, precis som det sägs i artikeln, om att inte vänja flickor vid att utsatthet är något de helt enkelt måste acceptera eftersom de är flickor. Och inte vänja pojkar vid att olämpligt beteende inte spelar någon roll eftersom de är pojkar. Men hallå – det borde rimligtvis inte vara en nyhet som slår ner som en bomb för någon vid det här laget.”
Men hallå, Sofie – är du alldeles säker på att det är det här som det handlar om?
Riktigt lustigt blir det hela i och med att den artikel Sofie refererar till redan misslyckas så kapitalt; den kritiserar stereotyper samtidigt som den förbluffande aningslöst planterar sådana i spekulativ jord.
Med bara ena ögat öppet, refererande till artikeln, fortsätter Sofie (Stara) att bevattna dessa stereotyper. Flickor ska inte vänjas att bli utsatta. Pojkar ska inte vänjas att bete sig olämpligt. Sånt ska vi inte acceptera.
Och nu när pedalerna trampas ned i färd över dikeskanten ut på åkern fortsätter Sofie utan att stanna.
“En annan aspekt som tycks sticka en del i ögonen var att mamman som påtalade sprickan i badhytten, Sofie Strandén-Backa, helt enkelt gjorde sitt jobb som forskare och problematiserade det lilla triviala hålet i ett större sammanhang.”
Det är knappast det som sticker i ögonen, och inte heller att sprickan som förmodligen var en springa nu blivit ett trivialt hål. Det handlar mera om hur dåligt Sofie Strandén-Backa lyckades.
Både forskar-Sofie och redaktör-Sofie ligger – åtminstone på basen av uttalanden i den här frågan – decennier efter sin tid.
Vare sig vi är genusvetare eller inte kan vi knappast ha undgått den skiftning som inletts – utvecklingen går mot att i stigande grad värna om individens integritet sådan som hen är.
Inte som han eller hon.
Alla vuxna som tillåter sig att minnas vet att det är långt ifrån självklart att det är bekvämt för alla att byta om i en grupp barn av samma fysiska kön som en själv. Långt ifrån alla flickor är bekväma med att byta om bland andra flickor. Långt ifrån alla pojkar är bekväma med att byta om bland andra pojkar.
Och inte är det heller självklart som kvinna bland andra kvinnor, eller som man bland andra män. Som barn kastar man försiktiga blickar till höger och vänster för att jämföra sig med andra, och det beteendet upphör oftast inte i vuxen ålder.
Kanske, troligtvis, är den fysiska könsgränsen fortsättningsvis den största vattendelaren. Den är enklast att definiera, och tradition spelar också in. Men varför vill en del forskare och opinionsbildare låsa gränsdragningen just där, även om normativa gränser logiskt sett alltid måste kunna vara dynamiska i ett samhälle under ständig utveckling?
För att de vill polarisera. De vill ha ett vi och ett de, tillhöra en grupp som aktiverar sig mot dessa andra.
Feminismen av idag är, som snart sagt varje rörelse med år på nacken, splittrad nästan bortom definition. Jämför med kristendomen. Att meddela att man är feminist är ungefär lika beskrivande som att meddela att man är kristen – det säger något om någon typ av grundval, men det hela är mycket vagt. Och särskilt besvärligt blir det ifall det mesta man gör talar emot sådana grundläggande principer man per definition borde värna om.
Men hallå – finns det bakåtsträvande feminister?
Jodå, kolla artikeln och ledaren. Sofie (Stara) har helt rätt när hon konstaterar att det för barn i vår tid inte finns något “som alltid varit så här.” Flickor av idag växer inte upp under de omständigheter som rådde när någondera Sofie var ung. Ändå verkar de båda sträva efter att flickor av idag ska växa upp som en slags samhällskorrigerad version av dem själva.
Det är omöjligt, titta bara på den successivt utvidgade definition av genus som redan i detta nu trasar sönder indelningen i han och hon. Huruvida det är bra och önskvärt är en fråga för sig; att så sker är däremot ingen fråga alls.
Vidare är det inte rättvist mot unga flickor, de ska inte styras att växa upp som endera Sofie kunde ha gjort. Och inte är det heller rättvist mot unga pojkar att slå fast att de är sådana som man retroaktivt bestämt att pojkar var under ens egen uppväxt.
Att generaliserande och fördomsfullt använda barn som schackpjäser i ett socialt spel är totalt oförsvarbart.
Det naturliga vore att någon som förväntas – eller ger sken av att – vara mycket väl förtrogen med dagens genusproblematik går direkt går över till att argumentera för individuella, könsneutrala badhytter, något som är vanligt ute i världen.
Men icke: här ska springor tätas, så att inte pojkar (“de som inte bör vänja sig vid olämpligt beteende”) ohämmat ska kunna kika på flickor (“de som inte bör vänja sig vid utsatthet”.)
Ur led är tiden. Lyckligtvis utgör röster som de här idag en minoritet, även om de genom att höja sin röst försöker kompensera att leden skingras. De flesta kvinnor skriver inte under en stagnerad polarisering (“oss kvinnor mot er män”.) Så alldeles hopplöst är det inte, trots allt.
// Patrick Wingren