Månadsarkiv: juli 2019

Sofie Stara följer inte helt oväntat upp ÖT:s artikel om sprickan i badhytten i Kållby (18.7.2019) i sin ledartext i dagens tidning (ÖT 23.7.2019.) Hon försöker sig på två saker samtidigt: 1) att motivera varför ÖT skriver om detta, 2) att motivera vad ÖT skriver om detta.

Kombinationen given är det föga överraskande att hon inte lyckas så värst bra. Man kan dock vid första genomläsningen lockas att uppfatta det motsatta. Det beror på två olika saker.

För det första är Sofies hantering av det svenska språket helt ok, och hon vet också hur man vädjar till känslor.

För det andra framför hon en mängd premisser (låt oss säga förutsatta antaganden) som påminner tillräckligt mycket om verkligheten för att de undermedvetet ska kunna komma att antas som sanna. Hennes logiska argumentation, baserad på dessa premisser, är tillräckligt bra för att läsaren skall kunna uppfatta hennes resonemang som hållbart.

Problemet borde vara uppenbart. Om hennes premisser inte återspeglar verkligheten så rasar hennes argumentation ihop. Och det är precis vad som sker.

Det hela börjar något dåligt för Sofie. Redan det inledande stycket bär på det första av en rad verklighetsliknande antaganden.

“Artikeln om att en spricka i en badhytt i Kållby gjort att flickor känt obehag för att byta om väckte starka reaktioner i sociala medier.”

På sätt och vis sant, men konstaterandet saknar den viktigaste aspekten. Det är knappast det att flickor känt obehag för att byta om som väckt starka reaktioner, utan hur artikeln är upplagd.

Varför blir då reaktionerna starka? För att många känner på sig att någonting är fel med artikeln, utan att kunna sätta fingret på exakt vad. Det gör människor frustrerade, och frustrationen tar sig uttryck på många olika sätt.

Utan tvivel är en del av reaktionerna mindre lyckade, och det är klokt att inte falla i fällan att försöka rättfärdiga allt det som sagts och skrivits. Samtidigt är det viktigt att förstå vad en reaktion är.

Den som har svarat på e-post i ett engelskt gränssnitt har sett att rubriken får tillägget “Re:” som prefix.

“Re” härleds till “åter”, “tillbaka”, “angående”.
“Aktion” härleds till “att göra”, “att handla.”

En reaktion är en följd av en tidigare aktion. Reaktioner bör inte analyseras separata för sig, utan i förhållande till det som utlöser reaktionen.

De massiva reaktionerna borde mana till eftertanke, men i stället för att ta ett steg tillbaka och reflektera över varför reaktionerna blev som de blev, så stiger Sofie fram och attackerar reaktionerna.

Sofie talar i ledaren om arrogans. Förutom att hon lyckas undgå att se att hennes eget språk på flera ställen är arrogant, till och med barnsligt, så ser hon inte heller att konstruktion av en ledartext utgående från egenhändigt fastslagna premisser – självklara för en själv och därmed givet självklara för andra – är arrogans i något av sin värsta form.

Efter det inledande stycket följer en mängd text som de allra flesta bör kunna skriva under: det “som alltid varit så här” är nytt för barn av vår tid, vuxnas barndom är förfluten medan barnens är här och nu. Sofie fortsätter:

“Därför är det aktuellt att skriva om det när någon vill lyfta upp saken till diskussion.

Speciellt om vuxna inte tycker det är något att göra väsen av. Det blottar en oerhört arrogant attityd, både mot flickor och pojkar och barn över huvud taget (och ett visst forskarförakt, i alla fall gällande vissa discipliner).“

Här övergår Sofie till sitt tudelade uppdrag som redaktör och feminist, och tvingas på grund av detta att kämpa för att uppnå verbal styrfart genom slutet av passagen.

I den sista meningen vill hon – i en slags helgardering inför fortsättningen – behandla könen jämställt så till den milda grad att hon talar om “flickor och pojkar och barn över huvud taget.”, samtidigt som hon subtilt vill plantera idén om forskarförakt med betoning på vissa discipliner.

Innan dess försvarar hon ÖT. Problemet är åter en gång att hon inte förstår varför läsare reagerar som de gör. De flesta av oss läsare tycker inte att det “inte är något att göra väsen av”, vi tycker att artikeln väsnas på ett märkligt sätt.

Det här kommer som tidigare nämnt ut i mer eller mindre lyckad form på sociala medier, men att detta sker som en konsekvens av en mindre lyckad artikel är något Sofie i sin dubbla roll verkar vara blind för.

Sofie verkar klokt nog registrera att hon tappade fart, och går i stycket som följer tillbaka till mera säkra kort. Vädjande till känslor skriver hon om att vuxna har en skyldighet att bära barns röst, och alla lär vi nicka medhållande där.

Sen bär det av på riktigt.

“I förlängningen handlar det också, precis som det sägs i artikeln, om att inte vänja flickor vid att utsatthet är något de helt enkelt måste acceptera eftersom de är flickor. Och inte vänja pojkar vid att olämpligt beteende inte spelar någon roll eftersom de är pojkar. Men hallå – det borde rimligtvis inte vara en nyhet som slår ner som en bomb för någon vid det här laget.”

Men hallå, Sofie – är du alldeles säker på att det är det här som det handlar om?

Riktigt lustigt blir det hela i och med att den artikel Sofie refererar till redan misslyckas så kapitalt; den kritiserar stereotyper samtidigt som den förbluffande aningslöst planterar sådana i spekulativ jord.

Med bara ena ögat öppet, refererande till artikeln, fortsätter Sofie (Stara) att bevattna dessa stereotyper. Flickor ska inte vänjas att bli utsatta. Pojkar ska inte vänjas att bete sig olämpligt. Sånt ska vi inte acceptera.

Och nu när pedalerna trampas ned i färd över dikeskanten ut på åkern fortsätter Sofie utan att stanna.

“En annan aspekt som tycks sticka en del i ögonen var att mamman som påtalade sprickan i badhytten, Sofie Strandén-Backa, helt enkelt gjorde sitt jobb som forskare och problematiserade det lilla triviala hålet i ett större sammanhang.”

Det är knappast det som sticker i ögonen, och inte heller att sprickan som förmodligen var en springa nu blivit ett trivialt hål. Det handlar mera om hur dåligt Sofie Strandén-Backa lyckades.

Både forskar-Sofie och redaktör-Sofie ligger – åtminstone på basen av uttalanden i den här frågan – decennier efter sin tid.

Vare sig vi är genusvetare eller inte kan vi knappast ha undgått den skiftning som inletts – utvecklingen går mot att i stigande grad värna om individens integritet sådan som hen är.

Inte som han eller hon.

Alla vuxna som tillåter sig att minnas vet att det är långt ifrån självklart att det är bekvämt för alla att byta om i en grupp barn av samma fysiska kön som en själv. Långt ifrån alla flickor är bekväma med att byta om bland andra flickor. Långt ifrån alla pojkar är bekväma med att byta om bland andra pojkar.

Och inte är det heller självklart som kvinna bland andra kvinnor, eller som man bland andra män. Som barn kastar man försiktiga blickar till höger och vänster för att jämföra sig med andra, och det beteendet upphör oftast inte i vuxen ålder.

Kanske, troligtvis, är den fysiska könsgränsen fortsättningsvis den största vattendelaren. Den är enklast att definiera, och tradition spelar också in. Men varför vill en del forskare och opinionsbildare låsa gränsdragningen just där, även om normativa gränser logiskt sett alltid måste kunna vara dynamiska i ett samhälle under ständig utveckling?

För att de vill polarisera. De vill ha ett vi och ett de, tillhöra en grupp som aktiverar sig mot dessa andra.

Feminismen av idag är, som snart sagt varje rörelse med år på nacken, splittrad nästan bortom definition. Jämför med kristendomen. Att meddela att man är feminist är ungefär lika beskrivande som att meddela att man är kristen – det säger något om någon typ av grundval, men det hela är mycket vagt. Och särskilt besvärligt blir det ifall det mesta man gör talar emot sådana grundläggande principer man per definition borde värna om.

Men hallå – finns det bakåtsträvande feminister?

Jodå, kolla artikeln och ledaren. Sofie (Stara) har helt rätt när hon konstaterar att det för barn i vår tid inte finns något “som alltid varit så här.” Flickor av idag växer inte upp under de omständigheter som rådde när någondera Sofie var ung. Ändå verkar de båda sträva efter att flickor av idag ska växa upp som en slags samhällskorrigerad version av dem själva.

Det är omöjligt, titta bara på den successivt utvidgade definition av genus som redan i detta nu trasar sönder indelningen i han och hon. Huruvida det är bra och önskvärt är en fråga för sig; att så sker är däremot ingen fråga alls.

Vidare är det inte rättvist mot unga flickor, de ska inte styras att växa upp som endera Sofie kunde ha gjort. Och inte är det heller rättvist mot unga pojkar att slå fast att de är sådana som man retroaktivt bestämt att pojkar var under ens egen uppväxt.

Att generaliserande och fördomsfullt använda barn som schackpjäser i ett socialt spel är totalt oförsvarbart.

Det naturliga vore att någon som förväntas – eller ger sken av att – vara mycket väl förtrogen med dagens genusproblematik går direkt går över till att argumentera för individuella, könsneutrala badhytter, något som är vanligt ute i världen.

Men icke: här ska springor tätas, så att inte pojkar (“de som inte bör vänja sig vid olämpligt beteende”) ohämmat ska kunna kika på flickor (“de som inte bör vänja sig vid utsatthet”.)

Ur led är tiden. Lyckligtvis utgör röster som de här idag en minoritet, även om de genom att höja sin röst försöker kompensera att leden skingras. De flesta kvinnor skriver inte under en stagnerad polarisering (“oss kvinnor mot er män”.) Så alldeles hopplöst är det inte, trots allt.

// Patrick Wingren

Ursprungligen skrivet som en kommentar i diskussionen på min FB-sida (18.7.2019)

Eftersom det kastas tändvätska in i diskussionen alldeles oavsett var det kan tänkas brinna (om alls) så gör jag här en subjektiv och dissekerande analys av den berörda artikeln.

Reportaget är skrivet av Linda Forth, och i texten citeras två personer: Sofie Strandén-Backa, doktor i folkloristik och forskare, och Pedersöre kommuns fastighetsvärd Andreas Forsman.

Here we go:

========

“Den anspråkslösa sprickan ligger på en alldeles perfekt kikhöjd. Fastän glappet är endast omkring en centimeter brett ser man hela omklädningsrummet genom det.

– Man kanske kan tycka att det inte är så farligt att det går att kika in i flickornas omklädningsrum, men jag ser det som en del av en större problematik. Flickorna lär sig att de får stå ut med att bli påtittade och att pojkar beter sig så här, säger Sofie Strandén-Backa, doktor i folkloristik och forskare.”

KOMMENTAR: Utgångsläget är alltså att flickor blir påtittade och att pojkar tittar. Många, unga som vuxna, har erfarenhet av tittande i båda riktningar. Redan här läggs aningslöst grunden för ett ensidigt beteendemönster som framstår som självklart för Strandén-Backa, och som kommer att genomsyra resten av reportaget med god hjälp av ÖT:s journalist.

---

“Efter första simskoledagen berättade Strandén-Backas dotter att hon inte tycker om att byta om i badhytten, eftersom pojkarna smygtittar från sitt omklädningsrum. Enligt Strandén-Backa sade dottern att hon påtalat obehaget för simläraren. 

Strandén-Backa lade ingen större vikt vid detaljen innan hon följande dag kom in i badhytten och råkade höra småflickorna diskutera hur de ska försöka få slut på smygtittandet. Planen var att tejpa för sprickan eller spika ett bräde över den.

– På det här sättet skolas flickor in i snedvridna och stereotypa könsroller. Att inte åtgärda en så här enkel sak är inte schysst mot flickorna.

Strandén-Backa frågade simläraren vem som bär ansvaret för badstranden och fick till svar att det är Pedersöre kommun. Flera gånger har simläraren också varit i kontakt med kommunen angående saker som behövts åtgärdas på badstranden.”

KOMMENTAR: Vad är det som riskerar att skola in både flickor och pojkar (inte enbart flickor, som Strandén-Backa enögt påstår) i snedvridna och stereotypa könsroller? Vad är det som inte är schysst mot flickor och pojkar? En springa i väggen.

Jag håller fullständigt med om att en så här enkel sak borde åtgärdas. ÖT och Strandén-Backa har dock betydligt mera ambitiösa planer än så. Meningen om att simläraren varit i kontakt med kommunen är troligtvis medvetet vag (spekulerande journalistik). Eftersom det inte kan ha varit angående själva springorna, varför nämns tidigare kontakt med kommunen här?

Märk också Strandén-Backas initiala respons på dotterns obehag, och fortsätt att läsa nedan.

---

“Som folklorist studerar Strandén-Backa normer och underliggande värderingar och hon ser det som sin uppgift att synliggöra strukturella problem utgående från till synes triviala detaljer. Hon ser allvarligt på att vuxna sänder ut signaler som får barn att tro att det inte lönar sig att säga ifrån när något inte känns bra. När småflickor berättar om ett problem anser hon att vuxna inte har rätt att avfärda det men en axelryckning.

KOMMENTAR: Strandén-Backa har en uppgift, bra så. Men ser hon allvarligt på att vuxna sänder ut signaler som får barn att tro att det inte lönar sig att säga ifrån när något inte känns bra? Hennes egen dotter sade en dag tidigare att hon inte tycker om att byta om i badhytten, eftersom pojkarna smygtittar.

Vid den detaljen lade hon ingen större vikt – innan hon bedrev empirisk forskning och själv stegade in i badhytten nästa dag. Det här bör kanske då läsas som att hon ser allvarligt på sitt eget trivialiserande av dotterns första impuls, men jag betvivlar att tanken nått så långt hos varken artikelförfattare eller intervjuobjekt.

---

“– Sprickan mellan bräderna är subtil. Det viktiga är att flickor känner att de tas på allvar och att de känner att de får vara i fred med sin kropp. Nu lär flickorna sig att de är objekt som ska tittas på, att de inte kan värja sig och inte får vara ifred för det andra könets blickar.”

KOMMENTAR: lustig svenska. Texten betyder att springan mellan bräderna är mycket liten. Jag antar att det är själva fenomenet med sprickan som skall vara subtil här. Är det ett direktcitat så kan det också vara alldeles lysande flerdimensionellt formulerat, i så fall lyfter jag på hatten för levande användning av språket.

Men… det viktiga är inte att flickor “känner att de tas på allvar och att det känner att de får vara i fred med sin kropp.” 

Det viktiga är att barnen, oavsett kön, känner så. 

Om något är det barnen, inte bara flickorna, som riskerar att objektifieras och inte få vara ifred för det andra könets blickar. Men Strandén-Backa tittar fortfarande bara med ett öga, eftersom hon hittat ett konkret exempel som understryker hennes confirmation bias. Man kunde säga att forskningsunderlaget är något magert här.

---

“I simskolegruppen på Kållby simstrand handlar det varken om prepubertala pojkar eller hormonstinna tonårskillar, utan om småpojkar. Strandén-Backa är förundrad över att gluttandet är intressant i en så tidig ålder.

– Pojkar lärs tidigt hur en ‘riktig’ pojke och en ‘riktig’ man ska bete sig. Enligt det rådande kulturella mönstret ska de intressera sig för flickors nakna kroppar. Snarare borde både pojkar och flickor lära sig respektera andra människor.”

KOMMENTAR: den sista meningen är inte svår att hålla med om. Men sen…

Den som inte minns hur nyfiken man som barn var på hur andra såg ut – särskilt det motsatta könet, men också andra barn av det egna könet – har förmodligen välsignats (alternativt drabbats) av dåligt minne. Det finns inget förunderligt med det. Som barn – och som vuxen – jämför man sig med andra, av samma eller motsatt kön, oavsett sexuell läggning. Det är inget som slår på först i puberteten eller i vuxen ålder.

---

“Strandén-Backa understryker att långt ifrån alla pojkar och män beter sig på ett olämpligt sätt. Däremot anser hon att man inte får låta en konstruktion i en byggnad underlätta ett olämpligt beteende.”

KOMMENTAR: Jag håller med, så länge vi fortsättningsvis accepterar tvåvägstrafik i frågan. En kompletterande åsikt kunde vara att understryka att långt ifrån alla flickor och kvinnor beter sig på ett lämpligt sätt. Att både pojkar/flickor och män/kvinnor beter sig både lämpligt och olämpligt är en självklarhet för alla som går genom livet med båda ögonen öppna.

Sen till badhyttskonstruktionen då, själva hjärtat i reportaget. Jag anser som Strandén-Backa, och konstaterar att det hade varit väldigt enkelt att åtgärda hela grundproblematiken gällande badhytten.

---

“Sprickan har funnits i väggen ända sedan badhytten byggdes. I killarnas omklädningsrum avslöjar skåror i väggen misslyckade försök att förstora den redan befintliga sprickan.”

KOMMENTAR: Dramatiskt värre. Sprickan ligger på perfekt kikhöjd, och det finns skåror i väggen som vittnar om att mycket vill ha mer. Det här är en passagé som får mig att tro att jag i misstag vänt blad och nu läser sommarföljetongen i samma tidning.

“ÖT/VBL ringer upp Pedersöre kommuns fastighetsvärd Andreas Forsman. Han känner inte till sprickan i badhytten.

– Bra att problemet kommer till min kännedom, så att vi kan åtgärda det, säger han.

Redan den här veckan lovar Forsman att kolla upp hur springan bäst kan åtgärdas.”

KOMMENTAR: Nu går vi plötsligt till handling, efter att ha problematiserat så in i norden. Det här är en av de lustigare passagerna i texten. ÖT/VBL agerar tredje statsmakt och åstadkommer mycket konkret samhällsförändring. Spoiler: brädor kommer att spikas upp (om detta berättar ett uppföljande reportage i ÖT mycket detaljrikt.)

---

“Sofie Strandén-Backa frågar sig på vilken sida brädlappen ska spikas upp: i flickornas eller pojkarnas omklädningsrum?
– Ska flickorna skyddas eller pojkarna hindras? Svaret är att brädan ska spikas upp där den går bäst att fästa.”

————

KOMMENTAR: det här är en av de mest sällsamma avslutande meningar jag någonsin läst i ett reportage. För att hitta symbolik i på vilken sida brädorna spikas upp krävs ett ansenligt mått av att grumla vatten för att få det att verka djupare än det är.

Alternativt är de avslutande meningarna menade att uttryckas med glimten i ögat, men det är totalt omöjligt att säga när texten är formulerad som den är. ÖT:s förmåga att hantera svenska är här så skral att jag blir uppriktigt generad å lokaltidningens vägnar. 

---

AVSLUTANDE KOMMENTAR: 

Jag vet inte vad som är det mest sorglustiga och sällsamma här, det finns många kandidater. 

Strandén-Backa använder en badhytt i Kållby för att verklighetsfrämmande feministiskt enögt sväva ovanför själva brädbyggandet. ÖT hakar på i något som jag antar är en kombination av nyhetstorka och ideologi. Texten använder sig av samma grepp som ideologiska tidsskrifter ofta brukar. Det till synes triviala är här faktiskt exakt just så trivialt som det framstår.

Om det här ämnet känns angeläget för Strandén-Backa och ÖT så föreslår jag 1) insamlande av data från badhytter i nejden, 2) en artikelserie innehållande case studys av hur flickor och pojkar upplever det nu, och hur kvinnor och män har upplevt det då. 

Induktiv slutledning är livsfarlig, och den insamlade datan är lugnt sagt något liten i ÖT:s fackreportage. Kom ihåg att det krävs en enda badhytt där en enda flicka tittat genom springan in till pojkarnas omklädningsrum för att ÖT:s artikel ska framstå som något förhastat producerad.

Till sist är min personliga åsikt att den här diskussionen till stor del har förts i tiotals år, det är bara kostymen som skiljer. Same shit, different package. Jag frågar, inspirerad av en mycket insiktsfull fråga i en tangerande tråd: ska barn fortfarande skyddas i binära (tudelade) grupper, trots att samhället i övrigt går mot individuell integritet? När flickor tycker det är obehagligt att byta om tillsammans med andra flickor och pojkar tycker dito i pojkhytten, var spikas brädorna upp då?

Tudelningen i badhytterna hänger med från ett system som håller på att raseras. Kanske man kunde övergå till individuella badhytter, vilket är vanligt på många ställen i världen? 

Om detta nämns inte ett ord i artikeln, vilket jag förmodar beror på att det är så himla svårt att veta vem som är elaka och vem som är snälla när vi inte kan peka på varandra från grupp till grupp. Alternativt att tanken aldrig slagit vare sig Strandén-Backa, ÖT:s journalist, eller ÖT:s ansvariga chefredaktör.

// Patrick Wingren