Föreställ er en naturaktivitetsdag i lågstadiet. Alternativen är två; barnen kan välja mellan 1) att bege sig ut i skogen för att plocka svamp, 2) att besöka ett lantbruk med nötkreatur.
Den lärare som ansvarar för utflykten till skogen är starkt kritisk till köttindustrin. Därför skulle läraren helst se att alla elever plockar svamp den dagen. Men bara en fjärdedel av barnen väljer svampplockning.
Efteråt är nästan alla barn är nöjda med sitt val för dagen, även om några få bestämmer sig för att välja annorlunda nästa gång ett sånt tillfälle ges. Läraren som ansvarat för svampplockningen kan dock inte dölja sin irritation och väser åt barnen att de borde veta bättre.
En vecka senare inleder läraren en kampanj i syfte att åstadkomma att barnen, vid motsvarande tillfällen i framtiden, delas upp i två lika stora grupper. Läraren skickar ut ett föräldrabrev. I brevet förebrås föräldrarna för att de så aningslöst programmerar barnen till att bli köttätare ända från ung ålder.
Några enstaka föräldrar, avogt inställda till köttindustrin även de, hakar på i kritiken av de andra föräldrarna. En del av deras barn skäms lite för sina föräldrar, men så gott som alla av deras barn säger ändå – uppmanade av föräldrarna – till sina klasskamrater att de borde skämmas för att de besökt lantbruket.
De flesta barn i skolan bestämmer sig där och då för att aldrig mera i livet välja något utan att fråga råd av någon som vet vad som är bäst för dem. Och inget barn i skolan kan längre minnas hur roligt det var på själva naturaktivitetsdagen.
Det här osannolika exemplet handlade om barn. På samma sätt vill några ideologiskt fanatiska vuxna bestämma över andra vuxnas vardag, genom lag och reglering omyndigförklara andra som inte delar samma ideologi. Arbetsmetoden är oftast densamma som i exemplet – skuldbeläggning – och eftersom alla vi vuxna, till skillnad från barn i allmänhet, dras med skuld för det ena eller det andra så kan det vara lättast att kanalisera skulden dit.
Då slipper man bearbeta det som egentligen borde bearbetas i ens eget liv, eftersom all kraft går till det som är enklare att hantera. Det obearbetade egna försvinner däremot ingenstans, och kommer förr eller senare ut på de mest oberäkneliga sätt.
Och allt det här för att någon tycker att svampplockning är viktigt. Eller jämställdhet. Eller Gud.
// Patrick Wingren