Jag har spelat en handfull konserter av olika slag den senaste tiden, och efter varje konsert har en och samma typ av respons uppstått (med en viss variation i det sagda, förstås, men med samma andemening.)
Någon har kommit fram, tagen och berörd av konserten, och sagt något i stil med
“Det är så synd att du inte uppträder mera än du gör, att man får höra dig spela piano så sällan. Du borde spela hela tiden! Varför gör du inte det?“
Svaret är mycket enkelt: det är i praktiken omöjligt att försörja sig som självständig musiker inom marginaliserad musik i kulturdammen.
Med “marginaliserad musik” avser jag här all typ av musik som inte kör i den kommersiella mittfilen. Det är svårt nog även där, mitt på körbanan – få är de musiker som kan ägna sig helt och hållet åt sin egen musik. De allra flesta arbetar med annat för att få det hela att gå ihop: jobb som inte har med musik att göra, eller undervisning, eller spelningar på firmafester, eller – vanligtvis – en kombination av många olika sådana inkomstflöden.
Den gemensamma nämnaren i alla ovannämnda fall är att tid och kraft läggs på sånt som inte är eget musikskapande.
Inom den marginaliserade musiken är läget ännu kärvare – det finns knappt några musikaliska sidojobb alls. Inom den klassiska musiken ger de statsfinansierade orkestrarna en sådan möjlighet , men platserna är få och trycket på tjänsterna högt. Utanför den klassiska musikervärlden är läget katastrofalt. Inom jazzmusiken och närliggande/associerade musikformer finns det mig veterligen för närvarande två orkestrar som erhåller statsstöd: UMO big band och Riku Niemi Orchestra. Den sammanlagda mängden tjänster motsvarar för jämförelsens skull i stort sett antalet “klassiska tjänster” i de små städerna Vasa och Jakobstad.
Men varför inte undervisa, söka tjänster i någon av de få statsstödda orkestrar som finns, spela firmafester, eller ha icke-musikrelaterade arbeten på sidan om? Helt enkelt för att energin inte kanaliseras in i det egna musikskapandet.
Jag har ännu inte sett en enda lärare för vilken inte det egna musikaliska uttrycket blivit lidande (mig själv medräknad.) Jag har inte heller sett någon firmafestmusiker som efter en längre tid inom det området haft något personligt särpräglat musikaliskt uttryck kvar. Jag har, med några enstaka lysande undantag, inte sett orkestermusiker ge solistiska konserter där det personliga musicerandet höjt den musikaliska upplevelsen.
Det ovanstående är inte nödvändigtvis något problem ifall den yttersta personliga målsättningen är att kunna försörja sig genom att arbeta inom musikfältet. Har man den målsättningen och lyckas uppnå den så är det något jag respekterar helt och fullt.
Vill man någonting annat med sitt musicerande så är det däremot just sånt som måste undvikas, ännu en gång på grund av att tid och kraft riktas bort från det egna musikaliska skapandet, och på grund av att det egna musikaliska uttrycket oundvikligen devalveras. Det här har inget med elitism att göra, det är bara ett krasst konstaterande.
Så personligen arbetar jag enbart i sådana musikaliska sammanhang där jag inte kompromissar det musikaliska uttrycket på lång sikt. Därför uppträder jag väldigt sällan, arrangerar och komponerar musik i noggrant utvalda projekt, och arbetar med en hel del icke-musikaliskt arbete för att försörja mig.
Det sorglustiga i sammanhanget är att de finlandssvenska fonderna har ett sammanlagt finansiellt kapital som är generande stort i förhållande till antalet kulturutövare. De finlandssvenska fonderna verkar däremot inte ha något större intresse av att stöda professionellt utövad marginaliserad musik.
Min personliga uppfattning är fortsättningsvis att fonderna, i sitt sprutkannevattnande av kulturfältet (där många droppar regnar ner över amatörverksamhet men just inga seriösa satsningar gör på individuellt professionellt konstutövande), långsamt åstadkommer en inflation i det kulturella kapitalet i Svenskfinland. Mera om detta i kommande inlägg.
// Patrick Wingren